.
"Du är söt, men hon är sötare". Ungefär så kan man sammanfatta gårdagen. Jag hade med mig min syster till jobbet, till alla hormonstinna högstadiepojkars stora lycka. Kommentaren fälldes dock av en ung dam som nog kände en viss lojalitet gentemot mig och därför försökte förhålla sig någorlunda diplomatisk till situationen. Snällt. Och sant.
Annars var det som vanligt lite knepigt när man sammanför två olika delar av sitt liv. Skulle jag vara syster M eller ungdomsstödjare M? Jag tror det gick hyfsat, d v s både syster F och arbetskamraterna och kidsen verkade känna igen mig. När jag själv var i tonåren och för första gången presenterade en ny pojkvän hemma var oftast inte problemet hur han skulle sköta sig, utan hur jag (och min pinsamma familj) skulle göra det. Hur ska man lyckas sammanföra två bilder av sig själv utan att göra bort sig åt något håll? För det mesta slutade dessa tillställningar med att mina söta småsyskon satte på videon och visade M, 4 år, iförd endast trosor, framförande en entusiastisk och hängiven version av "Hey, Mickey" och/eller "Främling". Sedan brukade isen vara bruten.
Ungefär 95% av min hjärna (mitt hjärta) och tankekapacitet går fortfarande till ett litet hus brevid vägen. Funderar över om det är vettigt att åka på visningen; kanske hittar jag mögellukt, fuktskador i badrummet, insyn från grannarna och motorvägsljud i sovrummet, och så är problemet löst; hjärnan (hjärtat) får ägna sig åt att välja nytt köksgolv istället. Den uppenbara risken med detta är ju dock att huset inte har några grundläggande problem och då sitter jag där med en, ack, så mycket större längtan.
Till tröst och som balsam för själen ska jag låta Lasse sjunga mig lugn ikväll. Herr Winnerbäck avslutar sommarens turné i Linköping och vi tre syskon gör en repris från 2006: går dit och myser tillsammans med 11 000 andra.
Idag och imorgon är det dock tid för fyraårskalas på två olika håll. Enligt E har bästisen W önskat sig en "lång, blå buss". Jag ska således nu gå och slå in en lång, blå buss i ett paket och gaska upp mig lite. Inte snällt mot W att hänga läpp på hans kalas. It´s not my party and I won´t cry though I wan´t to.
Vi hörs!
"Du är söt, men hon är sötare". Ungefär så kan man sammanfatta gårdagen. Jag hade med mig min syster till jobbet, till alla hormonstinna högstadiepojkars stora lycka. Kommentaren fälldes dock av en ung dam som nog kände en viss lojalitet gentemot mig och därför försökte förhålla sig någorlunda diplomatisk till situationen. Snällt. Och sant.
Annars var det som vanligt lite knepigt när man sammanför två olika delar av sitt liv. Skulle jag vara syster M eller ungdomsstödjare M? Jag tror det gick hyfsat, d v s både syster F och arbetskamraterna och kidsen verkade känna igen mig. När jag själv var i tonåren och för första gången presenterade en ny pojkvän hemma var oftast inte problemet hur han skulle sköta sig, utan hur jag (och min pinsamma familj) skulle göra det. Hur ska man lyckas sammanföra två bilder av sig själv utan att göra bort sig åt något håll? För det mesta slutade dessa tillställningar med att mina söta småsyskon satte på videon och visade M, 4 år, iförd endast trosor, framförande en entusiastisk och hängiven version av "Hey, Mickey" och/eller "Främling". Sedan brukade isen vara bruten.
Ungefär 95% av min hjärna (mitt hjärta) och tankekapacitet går fortfarande till ett litet hus brevid vägen. Funderar över om det är vettigt att åka på visningen; kanske hittar jag mögellukt, fuktskador i badrummet, insyn från grannarna och motorvägsljud i sovrummet, och så är problemet löst; hjärnan (hjärtat) får ägna sig åt att välja nytt köksgolv istället. Den uppenbara risken med detta är ju dock att huset inte har några grundläggande problem och då sitter jag där med en, ack, så mycket större längtan.
Till tröst och som balsam för själen ska jag låta Lasse sjunga mig lugn ikväll. Herr Winnerbäck avslutar sommarens turné i Linköping och vi tre syskon gör en repris från 2006: går dit och myser tillsammans med 11 000 andra.
Idag och imorgon är det dock tid för fyraårskalas på två olika håll. Enligt E har bästisen W önskat sig en "lång, blå buss". Jag ska således nu gå och slå in en lång, blå buss i ett paket och gaska upp mig lite. Inte snällt mot W att hänga läpp på hans kalas. It´s not my party and I won´t cry though I wan´t to.
Vi hörs!
Kommentarer