M & pojkarna

. Ingen kan sjunga mig lika varm och mjuk som Lasse kan. Ikväll fick han ett välförtjänt tack för sin musik av SVT. Det är något med hans truliga, motsträviga person och den där blicken som gömmer sig. Kanske har han en särskild plats hos mig för att han påminner om några av de tonåringar som jag mött, inte vet jag. Men han och hans musik kan trösta mig ur nästan vilket elände som helst. Tack, Lasse, från mig också! Efter en arbetsintensiv inledning på veckan har jag av slutat med en fyra dagar lång, välbehövlig ledighet. Tack för det! Om det nu kan räknas som ledigt att dela hus med två livsglada, men trätsugna pojkar. Min äldste verkar ha hamnat i någon slags rekordtidig pubertet vid sju års ålder med en attityd som puttar mig lite för nära och ibland rakt över tålamodsgränsen. Den yngre förgyller sina föräldrars tillvaro genom att demonstrera en utsökt, selektiv dövhet, som effektivt sorterar bort varje replik vars innehåll skulle kunna innebära någon slags ansträngning från hans s

. Jag möter september i år, fattigare på husdjur, men rikare på erfarenheter. På mindre än en vecka krympte familjens fyrbenta skara från fyra till en. Herr M Pudel stal en lekstund med systrarna Kanin och det tålde de sorgligen inte. Nu vilar de under ett träd i skogen, istället för att skutta på vår gräsmatta. Så nu får Molle stå för pälsen i vår familj. Iallafall för ett tag. Just nu är jag lite för medveten om hur det känns att bli av med ett husdjur för att känna mig frestad att skaffa ett. Till hösten hör också skolstart och följaktligen har min äldste son börjat Ettan. Skolpojke på riktigt alltså. När jag hämtade honom efter första dagen så han mig djupt i ögonen och sa allvarligt och högtidligt: mamma, jag har LÄXA. Jag tänker passa på att njuta medan han fortfarande tycker att LÄXAN är veckans höjdpunkt. Jag är nämligen ganska övertygad om att det är en uppfattning som kommer att ändras. Men än så länge glittrar det i ögonen när det ska övas på bokstäver och räknas. Och bredvi