Fortsätt till huvudinnehåll

Som ett djur

.
Så kom den då till slut. Svinhettan. 28 grader i skuggan och ingenstans att ta vägen. Temperaturer över 24 grader får mig att bete mig som ett överhettat djurparksdjur. Trögtänkt och lättirriterad ligger jag inomhus eller under ett träd och chippar efter andan. Jag är inte byggd för värme. Ilsken blir jag också; fräser åt omgivningen om den inte gör som jag vill. Inte något vidare semestersällskap direkt. Igår knölade jag ner mig i 1) bikinin, 2) barnens pool och blev tillräckligt sval för att inte bita huvudet av någon familjemedlem under middagen. För att överleva idag tröståt jag upp världens bästa M-present: en mobiltelefon av choklad, som T & A anskaffat i Malmö under överinseende av lillsis. Den satt fint, mycket finare än bikinin.

Jag klarade mig dock hyfsat igenom onsdagens besök på Parken Zoo. Uj, va med djur di hade där! Roligast var att de satt upp en informationsskylt om människan där parken gränsar till badet och där man därför kan åse alla badgäster genom mörkgrönt Gunnebostängsel. I den massiva värmen var där fullt av "nordiska späckapor" som G snabbt döpte badarna till. Vi är elaka.


Annars var besöket precis som det skulle. Båda knattarna gjorde karusellpremiär och jag värmde upp inför Gröna Lund genom att åka Kålmasken tillsammans med E. Inte så hisnande och jag känner mig nu trygg inför nästa veckas nöjesfältande: jag har inte förlorat min berg-och dalbaneförtjusning. Fantomen var tyvärr inte hemma, men inga sura miner dök upp ändå. Varmt, men trevligt. Med triumf lyckades brorsorna T lokalisera den ENDA leksaksbilen i souvenirbutiken och den fick följa med hem. I dubbel upplaga dock, för att undvika slagsmål under hemfärden.

Nu är klockan snart 22 och temperaturen har ramlat nedanför min smärtgräns. Jag ska således ta med mig födelsedagsbarnet S, som fyller 9 år idag, på kvällspromenaden. Sedan ska jag duscha kallt och drömma om isglass.

God natt!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Försmak

. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med...

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett...