Fortsätt till huvudinnehåll

Som ett djur

.
Så kom den då till slut. Svinhettan. 28 grader i skuggan och ingenstans att ta vägen. Temperaturer över 24 grader får mig att bete mig som ett överhettat djurparksdjur. Trögtänkt och lättirriterad ligger jag inomhus eller under ett träd och chippar efter andan. Jag är inte byggd för värme. Ilsken blir jag också; fräser åt omgivningen om den inte gör som jag vill. Inte något vidare semestersällskap direkt. Igår knölade jag ner mig i 1) bikinin, 2) barnens pool och blev tillräckligt sval för att inte bita huvudet av någon familjemedlem under middagen. För att överleva idag tröståt jag upp världens bästa M-present: en mobiltelefon av choklad, som T & A anskaffat i Malmö under överinseende av lillsis. Den satt fint, mycket finare än bikinin.

Jag klarade mig dock hyfsat igenom onsdagens besök på Parken Zoo. Uj, va med djur di hade där! Roligast var att de satt upp en informationsskylt om människan där parken gränsar till badet och där man därför kan åse alla badgäster genom mörkgrönt Gunnebostängsel. I den massiva värmen var där fullt av "nordiska späckapor" som G snabbt döpte badarna till. Vi är elaka.


Annars var besöket precis som det skulle. Båda knattarna gjorde karusellpremiär och jag värmde upp inför Gröna Lund genom att åka Kålmasken tillsammans med E. Inte så hisnande och jag känner mig nu trygg inför nästa veckas nöjesfältande: jag har inte förlorat min berg-och dalbaneförtjusning. Fantomen var tyvärr inte hemma, men inga sura miner dök upp ändå. Varmt, men trevligt. Med triumf lyckades brorsorna T lokalisera den ENDA leksaksbilen i souvenirbutiken och den fick följa med hem. I dubbel upplaga dock, för att undvika slagsmål under hemfärden.

Nu är klockan snart 22 och temperaturen har ramlat nedanför min smärtgräns. Jag ska således ta med mig födelsedagsbarnet S, som fyller 9 år idag, på kvällspromenaden. Sedan ska jag duscha kallt och drömma om isglass.

God natt!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

En stjärna vid ratten

. Jag är inte känd för att vara någon vidare bilförare. Det känns ju tryggt eftersom jag till vardags kör sisådär tio mil om dagen. Jag har repat och kraschat och bucklat i min drygt 10-åriga karriär som körkortsinnehavare. Som tur (?) är har jag mest åsamkat skador på egna fordon. Om man undantar bilarna jag repat för pappa. Eller G:s första Nissan som jag kraschade så illa att den fick gå till skroten. Då var det tur att G fortfarande såg på mig genom rosaskimrande nyförälskelse... Nej, dagens rubrik syftar på något helt annat. När jag sätter mig bakom ratten blir jag en annan slags stjärna. En popstjärna. Jag väljer en station med någon lämplig låt och går loss. Sjunger, wailar och showar. Whitney, Mariah, Rihanna och Fergie kan slänga sig i väggen. Denna min egenhet underlättas kraftigt av att jag begåvats med ett sångtextcentrum i hjärnan som skulle få vilken Så-ska-det-låta-deltagare som helst att dreggla av avund. Alla texter fastnar. ALLA. Det spelar ingen roll om de är bra ell...

Beställningsjobb

. Man ska inte titta för noga på sitt liv, för då kan man bli lite nedstämd. (Man ska heller inte använda "man" när man menar "jag". Jag håller på att öva mig på detta och ber om överseende.) Det senaste ledet i min navelskådning har fått mig att inse hur lite jag faktiskt gör av fri vilja. Låt oss titta på en vardag. Jag går upp kl 6. Första tvånget. Fru Nattuggla skulle mycket hellre ligga och såsa till 10 om hon fick och sedan äta frukost/läsa tidning i någon timme innan hon knallade iväg till jobbet. Det första jag sedan gör, när jag ytterst motvilligt tvingat kroppen att lämna sängvärmen, är att gå in till någon av mina prinsar och försöka få liv i honom. Tvång. Båda lintottarna har förstått vitsen med att sova åtminstone till 8 och aktar jag mig inte får jag ett mycket tonårsaktigt "Dumma mamma!"-fräsande från sängen. Efter många "måste" hit och "bråttom" dit kommer vi ner till frukostbordet. Kroppen ber om rostade mackor, marmela...