Fortsätt till huvudinnehåll

Som ett djur

.
Så kom den då till slut. Svinhettan. 28 grader i skuggan och ingenstans att ta vägen. Temperaturer över 24 grader får mig att bete mig som ett överhettat djurparksdjur. Trögtänkt och lättirriterad ligger jag inomhus eller under ett träd och chippar efter andan. Jag är inte byggd för värme. Ilsken blir jag också; fräser åt omgivningen om den inte gör som jag vill. Inte något vidare semestersällskap direkt. Igår knölade jag ner mig i 1) bikinin, 2) barnens pool och blev tillräckligt sval för att inte bita huvudet av någon familjemedlem under middagen. För att överleva idag tröståt jag upp världens bästa M-present: en mobiltelefon av choklad, som T & A anskaffat i Malmö under överinseende av lillsis. Den satt fint, mycket finare än bikinin.

Jag klarade mig dock hyfsat igenom onsdagens besök på Parken Zoo. Uj, va med djur di hade där! Roligast var att de satt upp en informationsskylt om människan där parken gränsar till badet och där man därför kan åse alla badgäster genom mörkgrönt Gunnebostängsel. I den massiva värmen var där fullt av "nordiska späckapor" som G snabbt döpte badarna till. Vi är elaka.


Annars var besöket precis som det skulle. Båda knattarna gjorde karusellpremiär och jag värmde upp inför Gröna Lund genom att åka Kålmasken tillsammans med E. Inte så hisnande och jag känner mig nu trygg inför nästa veckas nöjesfältande: jag har inte förlorat min berg-och dalbaneförtjusning. Fantomen var tyvärr inte hemma, men inga sura miner dök upp ändå. Varmt, men trevligt. Med triumf lyckades brorsorna T lokalisera den ENDA leksaksbilen i souvenirbutiken och den fick följa med hem. I dubbel upplaga dock, för att undvika slagsmål under hemfärden.

Nu är klockan snart 22 och temperaturen har ramlat nedanför min smärtgräns. Jag ska således ta med mig födelsedagsbarnet S, som fyller 9 år idag, på kvällspromenaden. Sedan ska jag duscha kallt och drömma om isglass.

God natt!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ångest i salongen

. Ikväll glittrade löven frostigt och jag kunde utan att känna mig fåfäng sätta på mig nya mössan. Det är kallt. Men november är strax här, så det är väl inte mycket att orda om. Jag har haft en god kväll. Team-building med favorit-damerna från jobbet. Mycken indisk (stark) mat och på det, bio: Patrik 1,5 . Vi hade en föreställning om att filmen skulle kunna användas i undervisning på något sätt. Och, oj, vad den kan användas. Här fanns tjogvis med trådar att nysta i tillsammans med tonåringar. Den trasige tonårskillen. Homosexuell kärlek. Homosexuellt sex. Brusten kärlek. Homofobi. Svek. Familjebegreppet. Föräldraroller. Adoption. Listan blir lång. Salongen var i princip full. Filmen började och sorlprasslet mojnade. Småfnittrig presentationsscen på duken. Spridda skratt. En minut senare håller huvudrollsparet om varandra som förälskade människor gör. Mummel, fnitter och skratt. (Manlig) Homosexuell ömhet är svår att hantera. Särskilt om man själv är kille, 15 år och på bio med sitt k...

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

Stor och snäll?

. Jag tittar inte så ofta på tv nuförtiden, men jag har lyckats sitta vid burken när senaste Alvedon-reklamen flimrat förbi. En stor, lurvig Golden retriever sitter i spöregn och ser olycklig ut. Kameran zoomar ut och mellan frambenen på den stora sitter en liten, pyttejycke och får skydd från ovädret. "Är man stor och stark måste man vara snäll.", lyder budskapet som väl ska syfta på värktablettens milda påverkan på magen och så. Jag tror också att Astrid Lindgren har sagt något liknande någon gång. Det kan tyckas att det är en självklarhet, men jag tycker det är tänkvärt. Särskilt som vi har diskuterat frågan med storebror E ganska mycket på sistone. Och han förstår att han inte att sitta på lillebror eller utdela en smocka hursomhelst eftersom han är större. Finns ju en och annan världsledare som skulle behöva se den där reklamen också. Kom igen, Bush! Om en 3,5-åring begriper, så borde även du! På närmare håll har vi ju också en alliansregering som skulle behöva få en lek...