.
Plats: Sverige, Östergötland, Linköping McDonalds
Tid: Vardag, sommaren 2008
Vid ett bord nära lekhörnan sitter en familj bestående av mamma, pappa samt tre barn i åldrarna 7-12 år. Bakom varsitt berg av emballage mumsar de förnöjt på sitt transfett. Tre bord bort sitter jag med två ätande kottar. Jag är dock bara observatör och egentligen ointressant för berättelsen. Nåja. Mitt i måltiden kommer två skuttande pojkar med varsin sån där uppblåsbar "Jag-hejar-på-Sverige"-korv. De skriker, tjoar och fäktas. Den ena bankar helt oblygt på ovan beskrivna familjs vagn, under höga, förtjusta rop. Även jag, som är ganska tolerant, reagerar på pojkarnas beteende. Men det är inte pojkarnas beteende som är det intressanta, det är föräldrarnas. På ett mycket svenskt sätt utbytte de menande blickar som sa: "är det så svårt att hålla hyfs på sina ungar!" och blängde sedan unisont på pojkarna. Sedan sträckte de på halsarna och spanade efter stök-knattarnas föräldrar. De muttrade, men till pojkarna yttrade de inte ett ord. Småkillarna skuttade oberört iväg.
Vid ett bord nära lekhörnan sitter en familj bestående av mamma, pappa samt tre barn i åldrarna 7-12 år. Bakom varsitt berg av emballage mumsar de förnöjt på sitt transfett. Tre bord bort sitter jag med två ätande kottar. Jag är dock bara observatör och egentligen ointressant för berättelsen. Nåja. Mitt i måltiden kommer två skuttande pojkar med varsin sån där uppblåsbar "Jag-hejar-på-Sverige"-korv. De skriker, tjoar och fäktas. Den ena bankar helt oblygt på ovan beskrivna familjs vagn, under höga, förtjusta rop. Även jag, som är ganska tolerant, reagerar på pojkarnas beteende. Men det är inte pojkarnas beteende som är det intressanta, det är föräldrarnas. På ett mycket svenskt sätt utbytte de menande blickar som sa: "är det så svårt att hålla hyfs på sina ungar!" och blängde sedan unisont på pojkarna. Sedan sträckte de på halsarna och spanade efter stök-knattarnas föräldrar. De muttrade, men till pojkarna yttrade de inte ett ord. Småkillarna skuttade oberört iväg.
En ytterst vardaglig, svensk situation med ett ytterst vanligt, svenskt beteende. Eller? I Sverige uppfostrar vi minsann inte andras ungar. Tyvärr, i många fall. Men det är nu det blir riktigt intressant. Den fridfullt ätande familjen var nämligen inte "etniskt svensk", eller vad vi nu ska kalla det för att vara så politiskt korrekta som möjligt. Det var en familj med såvitt jag kunde bedöma afrikanskt ursprung och samtliga damer i sällskapet bar slöja. De skränande pojkarna var blonda, brunbrända och (enligt stereotypen) ursvenska. Jag var lite nöjd över att ha sett ett exempel på omvända världen för våra främlingsskeptiker: det är inte alltid utlänningarna som stör. Vidare kan man fundera över om detta är den ultimata formen av integration? Att invandrade svenskar adopterar även icke önskvärda (?) svenska beteenden?
I min värld låtsas jag dock att de irriterade föräldrarna inte tyckte sig har tillräckliga och/eller riktiga svenska ord att tillrättavisa pojkarna med. Jag tänker (fördomsfullt?) att de skulle sagt ifrån i annat fall. Att de inte böjer sig under den svenska inbundenheten. Så det så!
PS: Jag har ju iallafall bevisat hur ytterligt svensk jag är: jag sa ju heller inte till... Heja Sverige...
I min värld låtsas jag dock att de irriterade föräldrarna inte tyckte sig har tillräckliga och/eller riktiga svenska ord att tillrättavisa pojkarna med. Jag tänker (fördomsfullt?) att de skulle sagt ifrån i annat fall. Att de inte böjer sig under den svenska inbundenheten. Så det så!
PS: Jag har ju iallafall bevisat hur ytterligt svensk jag är: jag sa ju heller inte till... Heja Sverige...
Kommentarer