Fortsätt till huvudinnehåll

Osvenskt?

.
Plats: Sverige, Östergötland, Linköping McDonalds

Tid: Vardag, sommaren 2008

Vid ett bord nära lekhörnan sitter en familj bestående av mamma, pappa samt tre barn i åldrarna 7-12 år. Bakom varsitt berg av emballage mumsar de förnöjt på sitt transfett. Tre bord bort sitter jag med två ätande kottar. Jag är dock bara observatör och egentligen ointressant för berättelsen. Nåja. Mitt i måltiden kommer två skuttande pojkar med varsin sån där uppblåsbar "Jag-hejar-på-Sverige"-korv. De skriker, tjoar och fäktas. Den ena bankar helt oblygt på ovan beskrivna familjs vagn, under höga, förtjusta rop. Även jag, som är ganska tolerant, reagerar på pojkarnas beteende. Men det är inte pojkarnas beteende som är det intressanta, det är föräldrarnas. På ett mycket svenskt sätt utbytte de menande blickar som sa: "är det så svårt att hålla hyfs på sina ungar!" och blängde sedan unisont på pojkarna. Sedan sträckte de på halsarna och spanade efter stök-knattarnas föräldrar. De muttrade, men till pojkarna yttrade de inte ett ord. Småkillarna skuttade oberört iväg.


En ytterst vardaglig, svensk situation med ett ytterst vanligt, svenskt beteende. Eller? I Sverige uppfostrar vi minsann inte andras ungar. Tyvärr, i många fall. Men det är nu det blir riktigt intressant. Den fridfullt ätande familjen var nämligen inte "etniskt svensk", eller vad vi nu ska kalla det för att vara så politiskt korrekta som möjligt. Det var en familj med såvitt jag kunde bedöma afrikanskt ursprung och samtliga damer i sällskapet bar slöja. De skränande pojkarna var blonda, brunbrända och (enligt stereotypen) ursvenska. Jag var lite nöjd över att ha sett ett exempel på omvända världen för våra främlingsskeptiker: det är inte alltid utlänningarna som stör. Vidare kan man fundera över om detta är den ultimata formen av integration? Att invandrade svenskar adopterar även icke önskvärda (?) svenska beteenden?

I min värld låtsas jag dock att de irriterade föräldrarna inte tyckte sig har tillräckliga och/eller riktiga svenska ord att tillrättavisa pojkarna med. Jag tänker (fördomsfullt?) att de skulle sagt ifrån i annat fall. Att de inte böjer sig under den svenska inbundenheten. Så det så!

PS: Jag har ju iallafall bevisat hur ytterligt svensk jag är: jag sa ju heller inte till... Heja Sverige...

Kommentarer

Anonym sa…
http://www.gruvdalen.blogspot.com/
23 juli 2008 kl. 07:44
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

En stjärna vid ratten

. Jag är inte känd för att vara någon vidare bilförare. Det känns ju tryggt eftersom jag till vardags kör sisådär tio mil om dagen. Jag har repat och kraschat och bucklat i min drygt 10-åriga karriär som körkortsinnehavare. Som tur (?) är har jag mest åsamkat skador på egna fordon. Om man undantar bilarna jag repat för pappa. Eller G:s första Nissan som jag kraschade så illa att den fick gå till skroten. Då var det tur att G fortfarande såg på mig genom rosaskimrande nyförälskelse... Nej, dagens rubrik syftar på något helt annat. När jag sätter mig bakom ratten blir jag en annan slags stjärna. En popstjärna. Jag väljer en station med någon lämplig låt och går loss. Sjunger, wailar och showar. Whitney, Mariah, Rihanna och Fergie kan slänga sig i väggen. Denna min egenhet underlättas kraftigt av att jag begåvats med ett sångtextcentrum i hjärnan som skulle få vilken Så-ska-det-låta-deltagare som helst att dreggla av avund. Alla texter fastnar. ALLA. Det spelar ingen roll om de är bra ell...
7 kommentarer
Läs mer

Röd lycka

. Veckans färg är utan tvekan röd. Det varma, vackra har bringat stor glädje till huset, på olika sätt den senaste tiden. Det första som hände var att jag fick lite koncentrerat mys i ett paket från posten. Jag hade beställt härligheten själv, men blev så glad för den att man lätt kunnat tro att det var en oväntad present. Det kom en röd mysdress i fleece. Den är varm och mjuk och framförallt hel, vilket inte dess föregångare är längre. Jag ser som i ett romantiskt skimmer, hur jag kryper ihop i denna fantastiska skapelse på julaftonskvällen, när alla barn somnat och tystnaden infinner sig. Harmoni. I teorin iallafall. Nästa röda skönhet, som numera förärar oss med sin närvaro är Den Nya Ytterdörren. Efter två dagars bankande, sågande och fixande av två trevliga hantverkarmän sitter den på plats och liksom glöder i höstsolen. Den är så blank och så röd och så fin. Modellen har samma namn som jag, så vad hade man förväntat sig? Ett litet smolk i glädjebägaren är att den är lika blank oc...
3 kommentarer
Läs mer

All good things come to an end

. Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter. Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur ell...
3 kommentarer
Läs mer