Fortsätt till huvudinnehåll

Osvenskt?

.
Plats: Sverige, Östergötland, Linköping McDonalds

Tid: Vardag, sommaren 2008

Vid ett bord nära lekhörnan sitter en familj bestående av mamma, pappa samt tre barn i åldrarna 7-12 år. Bakom varsitt berg av emballage mumsar de förnöjt på sitt transfett. Tre bord bort sitter jag med två ätande kottar. Jag är dock bara observatör och egentligen ointressant för berättelsen. Nåja. Mitt i måltiden kommer två skuttande pojkar med varsin sån där uppblåsbar "Jag-hejar-på-Sverige"-korv. De skriker, tjoar och fäktas. Den ena bankar helt oblygt på ovan beskrivna familjs vagn, under höga, förtjusta rop. Även jag, som är ganska tolerant, reagerar på pojkarnas beteende. Men det är inte pojkarnas beteende som är det intressanta, det är föräldrarnas. På ett mycket svenskt sätt utbytte de menande blickar som sa: "är det så svårt att hålla hyfs på sina ungar!" och blängde sedan unisont på pojkarna. Sedan sträckte de på halsarna och spanade efter stök-knattarnas föräldrar. De muttrade, men till pojkarna yttrade de inte ett ord. Småkillarna skuttade oberört iväg.


En ytterst vardaglig, svensk situation med ett ytterst vanligt, svenskt beteende. Eller? I Sverige uppfostrar vi minsann inte andras ungar. Tyvärr, i många fall. Men det är nu det blir riktigt intressant. Den fridfullt ätande familjen var nämligen inte "etniskt svensk", eller vad vi nu ska kalla det för att vara så politiskt korrekta som möjligt. Det var en familj med såvitt jag kunde bedöma afrikanskt ursprung och samtliga damer i sällskapet bar slöja. De skränande pojkarna var blonda, brunbrända och (enligt stereotypen) ursvenska. Jag var lite nöjd över att ha sett ett exempel på omvända världen för våra främlingsskeptiker: det är inte alltid utlänningarna som stör. Vidare kan man fundera över om detta är den ultimata formen av integration? Att invandrade svenskar adopterar även icke önskvärda (?) svenska beteenden?

I min värld låtsas jag dock att de irriterade föräldrarna inte tyckte sig har tillräckliga och/eller riktiga svenska ord att tillrättavisa pojkarna med. Jag tänker (fördomsfullt?) att de skulle sagt ifrån i annat fall. Att de inte böjer sig under den svenska inbundenheten. Så det så!

PS: Jag har ju iallafall bevisat hur ytterligt svensk jag är: jag sa ju heller inte till... Heja Sverige...

Kommentarer

Anonym sa…
http://www.gruvdalen.blogspot.com/
23 juli 2008 kl. 07:44
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Försmak

. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med...
3 kommentarer
Läs mer

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...
4 kommentarer
Läs mer

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett...
2 kommentarer
Läs mer