Fortsätt till huvudinnehåll

Osvenskt?

.
Plats: Sverige, Östergötland, Linköping McDonalds

Tid: Vardag, sommaren 2008

Vid ett bord nära lekhörnan sitter en familj bestående av mamma, pappa samt tre barn i åldrarna 7-12 år. Bakom varsitt berg av emballage mumsar de förnöjt på sitt transfett. Tre bord bort sitter jag med två ätande kottar. Jag är dock bara observatör och egentligen ointressant för berättelsen. Nåja. Mitt i måltiden kommer två skuttande pojkar med varsin sån där uppblåsbar "Jag-hejar-på-Sverige"-korv. De skriker, tjoar och fäktas. Den ena bankar helt oblygt på ovan beskrivna familjs vagn, under höga, förtjusta rop. Även jag, som är ganska tolerant, reagerar på pojkarnas beteende. Men det är inte pojkarnas beteende som är det intressanta, det är föräldrarnas. På ett mycket svenskt sätt utbytte de menande blickar som sa: "är det så svårt att hålla hyfs på sina ungar!" och blängde sedan unisont på pojkarna. Sedan sträckte de på halsarna och spanade efter stök-knattarnas föräldrar. De muttrade, men till pojkarna yttrade de inte ett ord. Småkillarna skuttade oberört iväg.


En ytterst vardaglig, svensk situation med ett ytterst vanligt, svenskt beteende. Eller? I Sverige uppfostrar vi minsann inte andras ungar. Tyvärr, i många fall. Men det är nu det blir riktigt intressant. Den fridfullt ätande familjen var nämligen inte "etniskt svensk", eller vad vi nu ska kalla det för att vara så politiskt korrekta som möjligt. Det var en familj med såvitt jag kunde bedöma afrikanskt ursprung och samtliga damer i sällskapet bar slöja. De skränande pojkarna var blonda, brunbrända och (enligt stereotypen) ursvenska. Jag var lite nöjd över att ha sett ett exempel på omvända världen för våra främlingsskeptiker: det är inte alltid utlänningarna som stör. Vidare kan man fundera över om detta är den ultimata formen av integration? Att invandrade svenskar adopterar även icke önskvärda (?) svenska beteenden?

I min värld låtsas jag dock att de irriterade föräldrarna inte tyckte sig har tillräckliga och/eller riktiga svenska ord att tillrättavisa pojkarna med. Jag tänker (fördomsfullt?) att de skulle sagt ifrån i annat fall. Att de inte böjer sig under den svenska inbundenheten. Så det så!

PS: Jag har ju iallafall bevisat hur ytterligt svensk jag är: jag sa ju heller inte till... Heja Sverige...

Kommentarer

Anonym sa…
http://www.gruvdalen.blogspot.com/
23 juli 2008 kl. 07:44
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett
2 kommentarer
Läs mer

All good things come to an end

. Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter. Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur ell
3 kommentarer
Läs mer

Vi spelar Uno

. Vi har en uppsättning Uno-kort som bröderna T har upptäckt i dagarna. När de lärt sig att man inte bara kunde a) sortera korten i färghögar b) sortera korten i sifferhögar c) sprida ut korten över hela golvet d) kasta korten på varandra, utan också spela med dem, blev förtjusningen stor och nu förgyller vi nästan varje kväll med en liten omgång Uno. Spelet startar med att någon ska blanda. Det blir oftast G eller jag, eftersom erfarenheten säger oss att de flesta korten hamnar på golvet om någon annan blandar. Sedan delas korten ut. Sju till varje spelare. Det finns en risk att någon av de yngre spelarna bryter ihop och gallskriker om de får färre kort, så det gäller att räkna noga. Rättvisa är viktigt. Sedan börjar spelet. V blir oftast arg först. "Titta inte på mina kort!" gastar han tjurigt, med underläppen utskjuten som någon slags stötfångare. Och det spelar ingen roll hur många gånger föräldrarna berättar att det är svårt att inte titta på hans kort när de ligger
En kommentar
Läs mer