M & pojkarna

. Det finns en blondlockig, fräknig människa här i världen, som jag är skyldig mitt liv. Utan henne hade jag liksom inte blivit av. Vilken tur för mig att hon trasslade sig igenom livet fram till dess jag blev till! Hon är en sällsynt positiv människa, som nästan alltid ler med gröna ögon och smilgropar. Hon hanterar vilket socialt sammanhang som helst och är mycket hängiven sitt jobb. Och hon är en rolig mormor som skämmer bort alldeles lagom. Hon har suttit på min sängkant och skrattat, tröstat och snyftat. Jag är glad att det var just hon som gjorde det, för annars hade jag blivit någon annan. Hon berättade för mig att det som gör ont går över. Jag trodde henne inte då. Jag vet bättre nu. Och det är hennes förtjänst. Nästan allt jag är glad att jag är har jag fått av henne. Fina mamma, idag är det Mors dag och den enda felet med dig är att du bor för långt borta för att få en bukett liljekonvaljer från den där särskilda kullen hemmavid! Du får några virtuella istället. Hoppas du vet

. Håkan Hellström strålar livs- och spelglädje genom rutan hos mig ikväll. Så äkta att det går rakt in i hjärtat på mig och allt blir lite varmare och mjukare. Jag tror att jag är hopplöst beroende av att andra ska tolka världen åt mig i texter och musik: jag förstår mig lättare då. Och det blir lättare att stå ut med att jag sitter vid slutet av en riktigt improduktiv dag. Jag är sällan tillfreds med sådana, duktigt skolad i prestationskultur som jag är. Jag antar att vi är upplärda att åstadkomma saker hela tiden för att tjäna kapitalismen och hålla oss distraherade från att tänka på viktigare (farligare?) saker. Lik förbaskat kommer de där dagarna och de skaver dubbelt: jag får inget gjort och jag slår på mig själv för att jag inte får något gjort. Jag har precis tillräckligt med energi för att irritera mig på maskrosorna i gårdsgruset och precis för lite energi för att ta bort dem. Fin kombo. Snart blir det ledighet och det vette tjyvingen vad jag ska producera för att vara nöjd då

. Gräsmattor fulla av bellisar och pollentäckta bilar ger mig vårkänslor. Vårkänslor får mig att regrediera. Kolla bara: - Jag har spelat Bubble Bobble med mina barn. Och haft roligt. - Jag föredrar plötsligt färgämnesrikt plockgodis framför högoktanig finchoklad. - Jag ser fram emot ESC (= Eurovision song contest). På riktigt. - Jag tycker plötsligt att blått nagellack ser helfestligt ut. - Jag tittar på Twilight och får tårar i ögonen. Det är på sätt och vis en skön motvikt mot alla tantpoäng jag har i övrigt, men håller vårvärmen i sig kommer jag väl att digga Teletubbies och smörgåsrån framme i juni. Det kan bli en intressant födelsedagsönskelista i år i sånt fall. För att lindra ensamheten här på vardagarna är P1 min bästa vän. Jag lyssnar i sådan usträckning att jag blir irriterad för att programtablån bara består av repriser på helgerna. Detta innebär nämligen att jag måste byta kanal för att slippa höra alla program igen. Nåja, denna vecka hörde jag ett program som handlade o

. Dagens morgonpromenad med jyckarna var en smått surrealistisk upplevelse. Utslagna tulpaner, blommande gullvivor och nylövade björkar kantade vägen medan stora snöflingor svävade ner över dem. Jag huttrade i min vårjacka och hundarna fnös åt snön. Så nog kom det alltid, Det Stora Väderbakslaget. Nu sitter vi mitt i det och undrar hur vi kunde vara så dumma att vi packade undan vantar och mössor och istället tog fram grill och trädgårdsmöbler bara för att solen sken några dagar. Man ska aldrig lita på våren. Kanske är väderomslaget något slags straff för att familjen T negligerade valborgsfirandet i år. Vi anade en brasa och några fyrverkerier på håll, men stannade inne, åt ost och drack vin och språkade med familjen S. Slutsatser från denna helg: 1. Ost är väldigt gott, i många olika former. 2. Tvååriga damer är farligt söta. När jag lyssnat på lilla E:s "mötta, mötta" ( = mössa) och milda orderutdelningar: "Komma! Leka!" i ett dygn var jag nästan beredd att omför