.
Den står på vårt köksbord nu. Den såg så malplacerad ut på den höstgula, trötta busken vid husknuten så jag tog in den. Nu skänker den oss lite glädje och väldoft vid måltiderna. Och lite oro. Vattenfyllda vaser är ett riskmoment i småbarnshem. Och rosor har, som bekant, taggar.
Just nu känns det bra att sitta vid tangentbordet och knappa. Jag är så infernaliskt utled på min egen röst. I alla sammanhang drabbas jag av akut mundiarré och delger omgivningen mina synpunkter på allt. Det är ett under att mina närmaste inte ställer sig upp och vrålar: håll käften, för det vill jag göra ibland. När som helst ska jag skärpa mig och försöka inse att jag duger bra även när jag är tyst. Kanske ännu bättre.
Annars spenderar jag kvällen med att tröst-MSN:a med syster. Det visar sig nämligen att ruckel-bilen äntligen efter en dryg månad på verkstad blivit klar. Tjoho, tänkte vi och hostade glatt upp 20 000 kr (!) för att hämta ut den. Bara för att upptäcka att skithögen fortfarande stannar när den ska gå på tomgång. Imorgon kommer det stå en väldigt arg G utanför en viss bilverkstad i Linköping. Det blev en lång utläggning för att förklara tröst-MSN:andet. Nåja, i konversationer med mina syskon har jag två lägen: ultravuxen eller kiss- och bajsålderbarnslig. Ikväll landade jag i det senare och skrattade ner mascaran på kinderna åt skrivfel och konstiga, totalt politiskt inkorrekta skämt. Det kan också vara skönt ibland.
Nu är klockan alldeles för mycket och jag har i princip gäspat käken ur led. Men jag tror att A på jobbet blir nöjd över en något mer frekvent uppdatering, så detta inlägg blir tillägnat henne. Hon som tycker att det ska bli skönt med lov fast hon inte får något. Hur går det ihop?
Den står på vårt köksbord nu. Den såg så malplacerad ut på den höstgula, trötta busken vid husknuten så jag tog in den. Nu skänker den oss lite glädje och väldoft vid måltiderna. Och lite oro. Vattenfyllda vaser är ett riskmoment i småbarnshem. Och rosor har, som bekant, taggar.
Just nu känns det bra att sitta vid tangentbordet och knappa. Jag är så infernaliskt utled på min egen röst. I alla sammanhang drabbas jag av akut mundiarré och delger omgivningen mina synpunkter på allt. Det är ett under att mina närmaste inte ställer sig upp och vrålar: håll käften, för det vill jag göra ibland. När som helst ska jag skärpa mig och försöka inse att jag duger bra även när jag är tyst. Kanske ännu bättre.
Annars spenderar jag kvällen med att tröst-MSN:a med syster. Det visar sig nämligen att ruckel-bilen äntligen efter en dryg månad på verkstad blivit klar. Tjoho, tänkte vi och hostade glatt upp 20 000 kr (!) för att hämta ut den. Bara för att upptäcka att skithögen fortfarande stannar när den ska gå på tomgång. Imorgon kommer det stå en väldigt arg G utanför en viss bilverkstad i Linköping. Det blev en lång utläggning för att förklara tröst-MSN:andet. Nåja, i konversationer med mina syskon har jag två lägen: ultravuxen eller kiss- och bajsålderbarnslig. Ikväll landade jag i det senare och skrattade ner mascaran på kinderna åt skrivfel och konstiga, totalt politiskt inkorrekta skämt. Det kan också vara skönt ibland.
Nu är klockan alldeles för mycket och jag har i princip gäspat käken ur led. Men jag tror att A på jobbet blir nöjd över en något mer frekvent uppdatering, så detta inlägg blir tillägnat henne. Hon som tycker att det ska bli skönt med lov fast hon inte får något. Hur går det ihop?
God natt!
Kommentarer