M & pojkarna

. Fredag i Rucklet. Jag sitter i soffan med sushi i magen och värk i huvudet. Konstaterar matt att jag överlevt ännu en vecka. I soffan sitter en snorig pojke och hans lillebror och knaprar fredagsgodis framför Gustav på tv. Och utanför fönstret sjunker snön. Det kommer nog en vår, trots allt. Och en helg. Tre dagar denna vecka var E inte i dagisfärdigt skick, vilket gav mig en, och G två, vab-dagar. Igår kom jag hem framåt 18:30 och mötes av två pratsugna kottar i hallen. De var fullständigt uppslukade av filmen Kung Fu Panda som de sysselsatt sig med under dagen. Min jobbtrötta hjärna fick omedelbart en utmaning i att försöka begripa deras referat av filmen, när de båda satte igång att berätta med en frekvens och frenesi som påminde mycket om den Piff och Puff har i sin del av Kalle Ankas julafton. Berättelsen ackompanjerades av ljudeffekter och kroppsliga gestaltningar av utvalda scener. Det enda jag förstod var att det var många djur i filmen och att ett av dem var en "lille

. Tv:n står på här, som den gör på kvällen. Jag hävdar för det mesta att jag inte tittar mycket på tv och det är nog sant, men vår röda Samsung har ändå många timmars brinntid. Vissa kvällar ger den bakgrundsljud till stillsamma samtal om dagen och andra är den mitt sällskap när barnen sover och G är någon annanstans i världen. Just ikväll lyfte jag blicken från Facebook när jag hörde reklamen från någon digital-tvleverantör som frestade med att med deras apparat kan man "pausa en stund" i filmen om man skulle behöva sova lite. Jag undrar om de levererar småbarnsföräldraliv också. Jag skulle kunna döda för en paus-knapp på mitt liv. Eller kanske snarare en snabbspolning framåt. Juli vore lagom nu, tycker jag. Men i verkligheten ligger många veckor av lervälling och kneg mellan mig och juli. Var tog lusten vägen? Kultur kanske hjälper, så imorgon sätter jag min tro till Fredrik Lindström, som jag och G, tack vare svärföräldrars dubbla och stora godhet, ska få titta och lyssna