M & pojkarna

Det kan inte vara en slump att vi firar en högtid med syftet att dränka oss i ljus, värme och kärlek när världen är som mörkast. Vi gör vad vi behöver. Och så här års brukar vi tänka att det vi behöver är att överösa varandra med stora högar presenter och överdådigt med mat serverad i hem pyntade från golv till tak. Förmedla med stora gester vad som känns därinne. Det är vackert, när omtanken får synas, så explicit som den gör vid den här tiden på året. Och tar en fram rätt lupp finns det där hela tiden. För det är inte djävulen som bor i detaljerna, det är kärleken. Den finns i den där frostiga bilrutan du skrapade fast du inte skulle åka i bilen själv. Den glöder i slanten du la i den knöliga pappersmuggen. Den värmer genom handen du la på en kollegas stress-spända axel. Den glittrar i leendet du formade i någon annans mungipor med det du sa. Den ångar ur kaffekoppen medan du lyssnar på en ledsen vän.  Den vandrar över handen som hejdar sig i stöket och stryker en kind. Den smak

2017 blev året då en försvarlig del av livet ställdes på öronen. Det trygga, vana stiltjet som varit vardagen i många år innan dess blev plötsligt ett hav i full storm, för M (och hennes omgivning) att försöka bemästra i typ optimistjolle, som det kändes. (och nånstans här släpper jag båtreferenserna, eftersom jag ändå inte kan fler) För en trygghetsknarkare som undertecknad är förändringar nästan alltid läskiga, om de inte är små och/eller ordentligt förutsägbara. Men 2017 jobbade varken med finlir eller säkerhetsbälte. Nope, stora och oväntade penseldrag var årets grej. Istället för nya tapeter blev det ett nytt hem. Istället för nytt husdjur, total familjeombildning. Jobbet bytte plats inte bara en, utan två, gånger. M blev deltidsstudent och bostadsrättsägare. Chefer och vänner försvann, superhjältar dök upp. Och oj, så det har känts. Ända in och hela vägen ut. För om känslorna här på insidan med tiden spätts ut och blivit milda i sina nyanser, som pastellfärger, så har det

Jag passerar inte 40 år förrän 2019, men tänker som vanligt vara ute i god tid , även med krisandet. Generös är fint att vara, så därför delar jag nu frikostigt med mig av mina (inte nödvändigtvis självupplevda men utfunderade) bästa ledtrådar till att du möjligen kan befinna dig i kris: Du (som erkänd soffpotatis) börjar tycka att det här med att genomföra en Svensk klassiker låter tilltalande. Du känner plötsligt ett behov av en ny hobby t ex knyppling, fallskärmshoppning,  spela säckpipa eller föda upp marsvin. Du vet att ditt liv skulle bli komplett bara du köpte något onödigt dyrt och blankt t ex ett fordon  med två hjul eller utan tak. Ditt yrke verkar plötsligt förlegat/onödigt jobbigt/tråkigt. Du står och stirrar på din spegelbild och undrar vart allt det där som hänger ner/har blivit fläckigt/rynkar sig har kommit ifrån. Du funderar på att sluta alternativt börja tro på Gud/Allah/Jahve eller annan valfri entitet. Din omgivning undrar om du är i en livskris. Du vill

I mitt yrke är det oftast en tillgång att var empatisk och uppmärksam på andra människor signaler.  Efter omkring 14 års socialt arbete i olika former vågar jag faktiskt säga att detta kanske är min främsta tillgång på jobbet. Och eftersom jag frotterat mig med ungdomar nästan hela tiden, är det deras signaler jag helst vill skryta om att jag kan tolka och hantera. För mig är det nog någon slags kombination av stort intresse, fallenhet, lite teoretiskt ramverk jag skaffat mig genom åren, lite blandade samtalsverktyg och många, många timmars övande. Och jag älskar det. Fortfarande. Därmed inte sagt att det fungerar perfekt. Ingalunda. Ibland har den där förmodat finstämda fingertoppskänslan lurats, jag har kommit helt snett på någonting (allting) och har en otur (och jobbar med ungdomar med lite rigid läggning) kan det paja hela samtalet, ja, hela relationen. Och med det skägget i den brevlådan har jag suttit mer än en gång. Med värsta sortens skam och skuld som följd. Reparera? Möjligt

Jag är väldigt oöverens med mig själv för några månader sedan, då jag, efter moget övervägande, kom fram till att det är klokt att ha semester lite senare. Hösten blir kortare, en har något att längta efter och, inte att underskatta, en kan götta sig åt när andra börjar behöva ta tag i vardagen igen när en ligger i hängmattan och dricker drinkar i godan ro. Vet inte ens varför jag tog det som exempel; jag äger ingen hängmatta och dricker mycket sällan drinkar, men de är väl arketyper för semester på något vis. Hursomhelst verkade det som en bra idé att börja semestra mitt i juli och fortsätta tills skolan börjar. Då. Nu, har jag ångrat mig. Alla mina allra käraste arbetskamrater, som blivit så viktiga för mig, har senaste veckan, en efter en droppat av från sina städade skrivbord, med breda ledighetsleenden i ansiktena och sänkta axlar. Och sen postar de bilder på vinglas, stränder, barfotafötter och barn med sommartrassliga hår i alla sociala medier som finns. Och jag, jag ska sit

Nu har jag skrivit om den här första raden tio gånger och den blev visst inte bättre än så här. 2016 blev som synes ett helt blogglöst år för undertecknad. Lustlöst också. I ett svart litet hål satt jag och tyckte synd om mig själv, mina nära och världen. Det fanns faktiskt riktiga skäl att tycka synd om åt lite olika håll, men en del av dem hittade jag på själv; deppiga hjärnor är fiffiga på det sättet, de kan skapa elände ur nästan vad som helst. Nu har jag stuckit upp huvudet igen, fast jag nästan inte vågar och undrar stilla (fast egentligen desperat), om någon finns kvar, både här på bloggen och irl. Och hallå ni som stod där vid hålkanten och ropade, lockade, lirkade och drog. Tack, tack, tack, tack! Vägen ur hålet var förstås ni. Ni och ert tålamod, mitt roliga jobb, sex-sju stycken 1000-bitarspussel, en ask medicin, ungefär 200 Värvet-avsnitt och promenader. Jag promenerade så många gånger i mitt närliggande motionsspår att de har fått lägga nytt grus där. True story. Jag l