M & pojkarna

. Jag har sorg. Igår kom domen: jag kommer att få leva utan min älskade tvättstuga hela sommaren. Hur ska detta gå? Men det är ofrånkomligt. Gipstaket är genomblött och mjukt som bebistuggat smörgåsrån på en yta av 3 kvm. Och vem vet vad för otäckheter som gömmer sig under? Att vi dessutom kommer att leva utan köksgolv tycker jag, konstigt nog, är ett mindre problem. Ibland förstår jag inte min egen hjärna. Min och tvättstugans goda förhållande inleddes redan när vi flyttade in i huset. Den är STOR! I lägenheten vi bodde i innan vi kom till huset hade vi visserligen egen tvättmaskin, men knappt någon plats att hänga tvätt på. Helt plötsligt hade jag ett helt rum fullt av skåp och hyllor. Gott om plats för torkställningar och tvättkorgar. Under den värsta (jo, man får säga så. Det betyder inte att man inte älskar sina barn!) småbarnstiden var tvättstugan en riktig tillflyktsort. Den ligger i källaren. Det är svalt och tyst och jag lämnade gärna kottarna på bottenvåningen hos G för att s

. Natten till igår väcktes jag av åska. Jag är inte rädd för åska direkt, men min hastigt väckta kropp vägrade lyssna på min förnuftsstyrda hjärna och blev spänd som en fjäder. Pulsen bankade mig i öronen medan jag räknade som när jag var liten: blixt....ett-tusen-ett....ett-tusen-två... MULLER! Oj, nu var det nära! Regnet lät inte vänta på sig och smattrade ursinnigt mot takfönstret. När vi var små samlades vi alltid alla fem i mammas och pappas säng. Där satt vi under täckena: moltysta och spända. Då fanns det en stor del förtjusning i rädslan. Var tog den vägen? Och tänk att mitt hem, som i så många avseende är min borg och det tryggaste jag kan föreställa mig, kan förvandlas till ett urläskigt spökhus av lite blixtar. Jag tassade räddhågat omkring och drog ur sladdarna till den viktigaste elektroniken samtidigt som jag höll tummarna att kottarna skulle sova vidare för att slippa framtida åskmen. Det var över på en halvtimme. Det ilskna regnet övergick i ett beskedligt droppande, mi

. I min familj (här avses för tillfället mor, far, bror och syster) har vi aldrig haft några riktigt rotade midsommartradtioner. Under några år när jag var runt 10 år åkte vi visserligen regelbundet till bekantas sommarstuga, åt mat, klädde en stång och gick tipspromenad medan de vuxna groggade sig rödkindade och glada. Jag har egentligen bara två skarpa minnen av dessa firanden. Det första är att jag en midsommarafton fick en fotboll mitt i plytet så att ena glaset i mina glasögon hoppade ur. Aj. Det andra är att de hade en toalett med en sån där skiva som snurrar när man spolar. Mycket fascinerande för en 10-åring. Men i övrigt var midsomrarna i min barndom lite luddiga. Under de senaste åren har det varit ganska sparsamt med firandet och det enda mönstret man kan urskilja är att....det inte finns något mönster. Jag berättar om ovanstående därför att jag nu har upplevt en riktig ärke-midsommar. En sådan som man ser på tv. Den började på torsdagen. Efter att ha jobbat en slö halvdag p

. Jag har ganska nyligen kommit ut ur den värsta spädbarnsbubblan. Den som innebär att man tycker att man har klätt upp sig så fort man har en tröja utan kräk på eller känner sig helpiffig bara för att man hunnit borsta håret innan man gick ut. Mindre tid för amning och annan babyservice, ger mer tid för att se sig i spegeln. Och när jag gjorde det fick jag en plötslig lust att lägga den nyvunna egentiden på diverse skönhetsvård. Jag behövde och behöver lite renovering. I föregående inlägg berättade jag om olika saker man kan utsätta sin kropp för i syfte att bli snyggare/lenare/brunare/mjukare/fräschare. Jag glömde en viktig sak: epilering . Jag fick en epilator i födelsedagspresent. Jag gissar att tillverkarna var mäkta nöjda när de kom på det namnet och därför slapp kalla mojängen för det den är: en hårutslitare . (Jag avser då inte hårutslitare i meningen att apparaten nöter på håret utan att den med våld och skärpa avlägsnar håret från den plats där det behagar växa. Hu.) Dock va

. Jag brukar betrakta mig själv som en hyfsat mogen och stabil människa, som hanterar livets med- och motgångar på ett relativt sansat sätt. Men de senaste veckorna har det hänt något med mig. Jag är självcentrerad som en tonåring (blir man som man umgås?) och på jobbet fnittrig som en mellanstadieelev. Och jag fattar inte varför. Har 30-årskrisen redan kommit? Ett bevis för detta är ju min önskelista till den nu överståndna födelsedagen. Högst upp stod ju som tidigare skrivet ett tv-spel. Ett sådant erhöll jag också och jag har sedan dess spenderat de flesta av mina lediga minuter med en vit plastratt i nävarna, med vilken jag under tjo och tjim styr en liten dinosaurie (Yoshi) på en motorcykel genom diverse fantasifulla banor. Kul så man nästan kissar på sig. Och vansinnigt omoget. Bevis nummer två består i en fullständigt onaturlig upphetsning över morgondagens skolavslutning. Jag är värst uppsluppen av alla inklusive den lyckliga skara som i och med terminsslutet lagt grundskoleut