M & pojkarna

. Ikväll glittrade löven frostigt och jag kunde utan att känna mig fåfäng sätta på mig nya mössan. Det är kallt. Men november är strax här, så det är väl inte mycket att orda om. Jag har haft en god kväll. Team-building med favorit-damerna från jobbet. Mycken indisk (stark) mat och på det, bio: Patrik 1,5 . Vi hade en föreställning om att filmen skulle kunna användas i undervisning på något sätt. Och, oj, vad den kan användas. Här fanns tjogvis med trådar att nysta i tillsammans med tonåringar. Den trasige tonårskillen. Homosexuell kärlek. Homosexuellt sex. Brusten kärlek. Homofobi. Svek. Familjebegreppet. Föräldraroller. Adoption. Listan blir lång. Salongen var i princip full. Filmen började och sorlprasslet mojnade. Småfnittrig presentationsscen på duken. Spridda skratt. En minut senare håller huvudrollsparet om varandra som förälskade människor gör. Mummel, fnitter och skratt. (Manlig) Homosexuell ömhet är svår att hantera. Särskilt om man själv är kille, 15 år och på bio med sitt k

. M är virusbelupen. Det är inte något aggressivt virus utan sån där smygvariant som bara orsakar en allmän orkeslöshet och ont i halsen. I fredags vaknade jag emellertid med spränghuvudvärk, varför jag med varm hand överlät småpiltarna till syster yster. Igår kunde jag dock inte missa E:s första ishockeyupplevelse, trots småfeber. LHC mötte Frölunda och vi var där. Den första kvarten sa han inte ett knyst. Stirrade sammanbitet på ismaskiner, gigantiska bildskärmar och skrikande supportrar. När han till slut frågade efter sitt hockeypucksgodis (ska det vara, så ska det vara) förstod jag att den värsta chocken lagt sig. Under sista perioden vaknade både LHC och E till liv och han tjoade glatt, när han inte sörplade i sig läsk. Tyvärr åkte Klubben på stryk, men det spelade nog ingen roll i sammanhanget för E. Sittande på morbrors axlar och härmande sin moster gallhojtade han "Alla luktar fisk i Göteborg" hela vägen till bilen. Mina syskon kan mycket väl vara de sämsta förebild

. Den står på vårt köksbord nu. Den såg så malplacerad ut på den höstgula, trötta busken vid husknuten så jag tog in den. Nu skänker den oss lite glädje och väldoft vid måltiderna. Och lite oro. Vattenfyllda vaser är ett riskmoment i småbarnshem. Och rosor har, som bekant, taggar. Just nu känns det bra att sitta vid tangentbordet och knappa. Jag är så infernaliskt utled på min egen röst. I alla sammanhang drabbas jag av akut mundiarré och delger omgivningen mina synpunkter på allt. Det är ett under att mina närmaste inte ställer sig upp och vrålar: håll käften , för det vill jag göra ibland. När som helst ska jag skärpa mig och försöka inse att jag duger bra även när jag är tyst. Kanske ännu bättre. Annars spenderar jag kvällen med att tröst-MSN:a med syster. Det visar sig nämligen att ruckel-bilen äntligen efter en dryg månad på verkstad blivit klar. Tjoho, tänkte vi och hostade glatt upp 20 000 kr (!) för att hämta ut den. Bara för att upptäcka att skithögen fortfarande stannar när

Höst och eftermiddag i familjen T:s högborg. Jag kommer hem med två dagiströtta knattar. Vi väller in i hallen med väskor, ytterkläder och leriga skor. Du som följer bloggen vet att slottet Ruckel inte står så högt i kurs hos mig för tillfället, men denna eftermiddag är ett undantag. Solen står lågt och sträcker sig långt in i köket och vardagsrummet. Allting liksom gnistrar och badar i det varma gula. Jag väljer att bortse från damm och hundhår och tycker det ser riktigt trivsamt ut. Barnen rusar in och begraver sig i legolådan. Jag öppnar en försändelse från Försäkringskassan och får då två pappersflärpar över. Öppnar skåpet under diskbänken för att förpassa dessa och där sitter han. Mr Mus i egen hög person (eller gnagare kanske? Är lite osäker på tituleringen här....). Han glor på mig med små pepparkornsögon. Nosen är som ett knappnålshuvud och öronen marsipanrosa. Han sitter blick stilla och jag ser hur han hoppas att jag inte ska se honom. Längst ner i sophinken sitter en liten,

. I slutet av förra veckan stod vår lönn så gul att det stack i ögonen. I helgen tackade vi högre makter för att stormen blåste över en stor del av den gula härligheten på grannens tomt. Om man bortser från löven är hösten min tid. Jag vet att man ska älska våren och sommaren för att räknas som riktig svensson, men jag vill hellre ha höst. Färgerna och klarheten. En slags avkoppling efter sommarens krav på ständig underhållning och fullt utnyttjande av det goda livet. På hösten kommer det trevliga i mindre portioner, jag hinner njuta och sedan längta till nästa gång. Dessutom ger hösten nya problem på jobbet som måste få sin lösning och min rastlösa hjärna får något vettigt att ägna sig åt. Den här hösten har jag sannerligen fått så jag tiger på den fronten. Herr Chef verkar ha hittat mig på listan "personer-som-jag-glömt-ge-fortbildning" och skickar mig på tre hyfsat omfattande utbildningar på två månader för att kompensera. Pju. Jag lär mig så att det snart sprutar ur örone