.
I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv?
Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i.
Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man kan lägga i kopieringsapparaten. V lär sig säkert tio nya ord om dagen och E bländar oss titt som tätt med nya kognitiva förmågor. Barn är kreativa. Gräsfrön, bilschampo och vatten kan bli en härlig gröt att kleta ut i garaget om man ger en fyraåring och en femåring en eftermiddag i frihet. Nystulna kex hittar en utmärkt gömma under en filt och det blir vackra konstverk av tuschpennor på hallbyrån.
Just nu är vi dessutom en bil kort i familjen. Den älskade och politiskt korrekta biogas-Zafiran gick på två cylindrar när G hälsade på hos BIVA med den. Herrarna bilmekaniker såg bekymrade ut och konstaterade att: "det där kan du ju inte köra med". På BIVA blev den således kvar och vi fick en härlig möjlighet att slippa vardagen genom att varje dag ställas inför frågan: vems bil ska vi våldslåna idag?
Själv har jag fått en överdos av fortbildning på jobbet. Tre utbildningar på två månader. Att sova på konferensanläggning och äta trerätters i sällskap av mäkta kompetenta socialarbetare är inte något som klassas som vardagssyssla i min bok. I helgen som gick firade G och jag lite tidig bröllopsdag genom att vulgärt frossa i indisk mat och hollywoodsk humor (på bio). Det finns ingen vardag. Jag kan i vilket fall inte urskilja den.
Ångestframkallande är det då att se och höra morgonens panel i soffan med en viktig förstå-sig-påare i spetsen uttala sig över det senaste livsfarliga ämnet i vår kost: fruktos. Finns tydligen bl a i juice och ska tydligen vara livsfarligt, för kroppen förstår sig inte på det och gör om det till fett innan vi ens hunnit tänka "bantningskur". Den Viktige sammanfattade diskussionen med några goda råd för överlevnad: man skulle röra mycket på sig, helst varje dag, spotta ut allting man fick i munnen som smakade sött samt lära sig skillnad på vardag och fest.
I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv?
Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i.Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man kan lägga i kopieringsapparaten. V lär sig säkert tio nya ord om dagen och E bländar oss titt som tätt med nya kognitiva förmågor. Barn är kreativa. Gräsfrön, bilschampo och vatten kan bli en härlig gröt att kleta ut i garaget om man ger en fyraåring och en femåring en eftermiddag i frihet. Nystulna kex hittar en utmärkt gömma under en filt och det blir vackra konstverk av tuschpennor på hallbyrån.
Just nu är vi dessutom en bil kort i familjen. Den älskade och politiskt korrekta biogas-Zafiran gick på två cylindrar när G hälsade på hos BIVA med den. Herrarna bilmekaniker såg bekymrade ut och konstaterade att: "det där kan du ju inte köra med". På BIVA blev den således kvar och vi fick en härlig möjlighet att slippa vardagen genom att varje dag ställas inför frågan: vems bil ska vi våldslåna idag?
Själv har jag fått en överdos av fortbildning på jobbet. Tre utbildningar på två månader. Att sova på konferensanläggning och äta trerätters i sällskap av mäkta kompetenta socialarbetare är inte något som klassas som vardagssyssla i min bok. I helgen som gick firade G och jag lite tidig bröllopsdag genom att vulgärt frossa i indisk mat och hollywoodsk humor (på bio). Det finns ingen vardag. Jag kan i vilket fall inte urskilja den.
Ångestframkallande är det då att se och höra morgonens panel i soffan med en viktig förstå-sig-påare i spetsen uttala sig över det senaste livsfarliga ämnet i vår kost: fruktos. Finns tydligen bl a i juice och ska tydligen vara livsfarligt, för kroppen förstår sig inte på det och gör om det till fett innan vi ens hunnit tänka "bantningskur". Den Viktige sammanfattade diskussionen med några goda råd för överlevnad: man skulle röra mycket på sig, helst varje dag, spotta ut allting man fick i munnen som smakade sött samt lära sig skillnad på vardag och fest.
Jag är således helt förlorad.
God natt!
Kommentarer
P&K Fraii.