M & pojkarna

. Det krävs ibland lite magi för att väcka en sovande blogg. Och nu har det faktiskt hänt något som inspirerat mina fingrar igen. För det finns sådant som får tiden att stanna till. Som när två blir tre. När man och kvinna plötsligt också är pappa och mamma. När ett par blir en familj. Så enormt enkelt och ofattbart komplicerat. Hon anlände på natten och idag fick jag lägga näsan mot hennes rosa kind och vara faster för allra första gången. En ny människa, så stor i sin litenhet, fick hänga en stund på min axel och dela sin värme med mig. Det är ingenting annat än magi. Lite omtumlade såg de ut, de nyblivna föräldrarna. Och fastän det är nästan på dagen åtta år sedan jag själv debuterade som mamma, känner jag igen det. En känslomässig urladdning som lämnar en lite blek och trött, men lugn och lycklig. Idag kan jag inte för mitt liv minnas eller förstå hur det var innan. Undrar om de kommer känna likadant? Jag är så glad för att jag nu får stå i utkanten av den här magin, att jag

. Det sitter färgade fjädrar i en buske i trädgården och barnen kommer nästan dagligen hem med en nyalstrad kyckling av flirtkulor/papper/plastmuggar/piprensare. Min slutledning säger mig att det snart är påsk. Jag vet inte riktigt var det första kvartalet 2012 tog vägen, men nu är det andra här och jag ska för första gången på flera år jobba heltid. Vad hände? Tajmingen av denna heltidsanställning är tämligen god. Under de senaste veckorna har den där obändiga lusten till något nytt projekt vuxit fram hos mig. Jag tror ni kan gissa vid det här laget: det handlar antingen om fler husdjur eller något renovering. Den som är mest tacksam för det nya heltidsarbetet är nog således den gode G, som nu troligen slipper fler allergener och målarpenslar. Ikväll är det fredag och inte ens 100 g fin choklad lyckas hålla mig riktigt alert här i tv-soffan. Idag har jag sagt saker till människor som faktiskt lyssnade. Då får man tänka sig för vad man säger. Det har jag gjort. Hela dagen har jag stått

. Sista tisdagen i februari sitter jag lite lagom omruskad i soffan. Vet inte om jag kan bjuda på ett sånt där självsäkert inlägg som jag lovade sist, men det är iallafall ett inlägg. Hos oss är det nästan sig likt. För att stå ut med februarimörkret har jag lagt på en prickig bordsduk och hängt upp vårgardiner (här till höger) i köket. Om man tittar på Åhlénsreklamen just nu, är vårt hus plötsligt trendigt med sina regnbågsfärgade kökslådor och blommiga väggar. Kul att träffa rätt så där emellanåt. Och den fina plånboken jag fick i julklapp av de Fina bytte jag mot en bordslampa med ekorrfot . Snart har vi så mycket skog- och djurreferenser härinne att vi inte behöver bo på landet längre. Om Fru Fladderhjärta kunde skaffa sig ett fast jobb att stanna kvar på kanske vi också kunde börja fundera på det inte bara i drömmarna utan också i verkligheten. Men flyttplaner är verkligen det enda trevliga som händer i mina drömmar just nu. Mina nätter som brukar vara svarta hål av djupsömn, har

Jag tror att jag lägger mycket, mycket mera tid på att tänka på vad människor ska tänka om mig än vad de lägger tid på att tänka om mig. Ändå skrämmer deras bedömningar. Så går jag runt och ängslas för allt möjligt och lyckas vara båda självkänslolös och självcentrerad samtidigt. Det är inte särskilt konstruktivt även om det i någon mån driver mig att ta hand om mig/barnen/hunden/huset/maken/släktingarna/vännerna/jobbet. För vad skulle jag annars vara för slags mamma/matte/husägare/hustru/syster/dotter/väninna/arbetskamrat? Och ser jag mig omkring är jag minsann inte ensam om att möta världen med ängslan. Just nu sitter till exempel långa rader av nervösa socialdemokrater och bara hoppas att någon annan ska våga sluta säga nej och gå med på att bli utputtad bland vargjournalisterna. Juholt var nog inte ängslig från början, men det är nog justerat nu. Välkommen till klubben. 2012 börjar ängsligt för mig. I de bästa stunderna tänker jag att uppdragen jag får och har är förtroenden, i de