Fortsätt till huvudinnehåll

Svarta hål

.
Som ett svart hål. Sådan är den, tillvaron just nu. Oavsett hur många timmar jag sover, vilar, tar igen mig, laddar upp kommer jag ändå till jobbet som en urvriden disktrasa. Någonstans finns ett extremt energiläckage och jag vet inte vem (eller vad) det var som drog ur proppen. I vanliga fall brukar orken räcka precis tills jag traskar ut från julavslutningen och konstaterar att jag överlevt en termin till med den mentala hälsan i behåll. Men i år har större delar av M tagit jullov redan. Kroppen frågar sig varje morgon: varför går du upp klockan 06:00, vi är ju lediga! Hjärnan suckar och replikerar: nä, det är nästan två veckor kvar, så nu får du banne mig skärpa dig! Och så fortgår dialogen under resten av dagen. Ofokuserad är bara förnamnet.

Någonstans i min omgivning finns också ett svart hål som slukar telefonheadset. Mitt tredje är nu spårlöst försvunnet och jag får snällt låna G:s varje gång jag vill ha Lasse W som sällskap på kvällspromenaderna. Notera detta, ni som intresserar er för min julklappsönskelista.

I tvättmaskinen bor det förstås också ett svart hål. Och i det hålet bor det någon tjomme som har en komplett uppsättning okompletta par strumpor. Tur att strumpor är en traditionell julklapp. G kom dock på lösningen på problemet redan under sin ungkarlstid: köp femtielva par strumpor i samma färg och modell. Sedan är det bara att rafsa runt i lådan tills man hittar två, för då är det omöjligt att de inte matchar. Man förstår att killen blev forskare.

Så här i jultider brukar också ekonomin drabbas av det mytomspunna fenomen som de svarta hålen är. Hej, hopp, vad tomt det blev på kontot och jag har ju knappt börjat julshoppa ens!

Jag kan dock komma på ett par ställen där svarta hål skulle komma väl till pass:

1. Under vår diskbänk. Slurp, så är man av med kostnaden för sophämtning. Som bonus slipper man även tömma musfällan. (Operation Mus-sanering pågår. Skörden uppgår till sex stycken hittills.)

2. Under bänken där vi förvarar återvinningsavfallet. Hur kan såna kassar alltid vara fulla? De måste trotsa någon fysisk lag, för jag har aldrig dragit undan förhänget och konstaterat att det finns gott om plats för mjölkpaketet/glasburken/tidningshögen.

3. I alla husets avlopp. Behöver jag säga mer än hårboll?

4. Bakom TV:n/under datorbordet. Hur blir man annars av med sladdhärvorna?

Till sist kan jag meddela att det inte blev någon Arn. Blue-ray-spelaren hade inte lust att spela upp någon blue-ray-film, så vi fick se Parfymen istället (som ju bara fanns på vanlig, simpel dvd)(kursiveringen betyder här ironiskt tonfall). Inte illa alls. Vackert, lite otäckt och med en knepigt slut. That´s the way, aha, aha, I like it, aha, aha!

Nu ska jag, mina frusna fötter och min skruvade hjärna, duscha och sova enligt den gängse rutinen, så att jag med säkerhet är lika trött imorgon som jag var idag.

God kväll!

Kommentarer

Unknown sa…
Gummikanterna runt tvättrumman viker sig lätt och låter små plagg som strumpor och rövklyvare slinka förbi. Montera isär och plocka ut! Eller inte.
Anonym sa…
Har inte Linköping FNI? Kolla in Västerviks fantasktiska grej. Vi har en hel återvinningsstation HEMMA! Så slipper man önska svarta hål i återvinningskassarna.
http://www.vastervik.se/sites/Miljo/templates/Page.aspx?id=7781
Anonym sa…
Hej "gamle vän"!

Tog mig en sväng in på din blogg, det var lääääängesen nu, tiden fullständigt rusar och snabbt går det!!

Grattis i efterskott till 2-åringen, vi har ju oxå haft ett 2-årskalas här och precis som du nämnde så var det röda paket i utformning av BIL! *hi hi hi*

Känner igen mig i "orkeslösheten", det känns att man är småbarnsförälder minsann och vi har bara ett, och ni 2! Hujedamig *fniss*

Vill önska er en Varm & Skön Jul & ett Underbart Gott Nytt År!

Stor kram från gamle vän Carolina i skåneland!

Populära inlägg i den här bloggen

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

En stjärna vid ratten

. Jag är inte känd för att vara någon vidare bilförare. Det känns ju tryggt eftersom jag till vardags kör sisådär tio mil om dagen. Jag har repat och kraschat och bucklat i min drygt 10-åriga karriär som körkortsinnehavare. Som tur (?) är har jag mest åsamkat skador på egna fordon. Om man undantar bilarna jag repat för pappa. Eller G:s första Nissan som jag kraschade så illa att den fick gå till skroten. Då var det tur att G fortfarande såg på mig genom rosaskimrande nyförälskelse... Nej, dagens rubrik syftar på något helt annat. När jag sätter mig bakom ratten blir jag en annan slags stjärna. En popstjärna. Jag väljer en station med någon lämplig låt och går loss. Sjunger, wailar och showar. Whitney, Mariah, Rihanna och Fergie kan slänga sig i väggen. Denna min egenhet underlättas kraftigt av att jag begåvats med ett sångtextcentrum i hjärnan som skulle få vilken Så-ska-det-låta-deltagare som helst att dreggla av avund. Alla texter fastnar. ALLA. Det spelar ingen roll om de är bra ell...

Beställningsjobb

. Man ska inte titta för noga på sitt liv, för då kan man bli lite nedstämd. (Man ska heller inte använda "man" när man menar "jag". Jag håller på att öva mig på detta och ber om överseende.) Det senaste ledet i min navelskådning har fått mig att inse hur lite jag faktiskt gör av fri vilja. Låt oss titta på en vardag. Jag går upp kl 6. Första tvånget. Fru Nattuggla skulle mycket hellre ligga och såsa till 10 om hon fick och sedan äta frukost/läsa tidning i någon timme innan hon knallade iväg till jobbet. Det första jag sedan gör, när jag ytterst motvilligt tvingat kroppen att lämna sängvärmen, är att gå in till någon av mina prinsar och försöka få liv i honom. Tvång. Båda lintottarna har förstått vitsen med att sova åtminstone till 8 och aktar jag mig inte får jag ett mycket tonårsaktigt "Dumma mamma!"-fräsande från sängen. Efter många "måste" hit och "bråttom" dit kommer vi ner till frukostbordet. Kroppen ber om rostade mackor, marmela...