M & pojkarna

. Om inte senaste julen blev vit, så blev iallafall påsken det. Alltid något bör man väl tycka. Men pastellfärgade fjäderris och fräkniga påskkärringar är mer tilltalande i värmande vårsol än i 5 minusgrader och sylvassa snöbyar. Burr. För att göra det hela ännu konstigare premiärbesökte vi sommar stugan för påskfirandets skull. Smått molokna satt vi och tuggade på påskskinkan och sillen medan snön yrde utanför. Ur led är inte tiden, men vädret. Det hjälpte lite att vi hade ett så här fint påskbord att äta vid: Det slår mig nu hur ofta min blogg får mig att framstå som om jag vore SMHI-anställd, om man ser till alla väderkommentarer. Jag har alltid tyckt mig stå över det där med att bli påverkad av vädret, men även jag blir uppenbarligen äldre eller mer lättpåverkad. Vinterväder till påsk gör mig förvirrad och sur. Tur att det fanns smågodis så att det räckte till både tröst- och överkonsumtion. För att hämnas på....ja....högre makter eller så, antar jag, vanhelgade vi påskaftonen med

. Paradox: ju mer saker som händer i mitt liv (= bloggmaterial) desto mindre tid har jag till att blogga. Orättvist. Idag pustar jag ut efter två intensiva dagar. Har varit på kurs och lärt mig ÖPP (Örebro prevention program, http://www.fhi.se/templates/fhischoolpage____8484.aspx ) och sedan praktiserat det på föräldramöte. Lite nervöst, men jag tror vi rodde hem det. Kom hem lagom till Lost igår och somnade som en stock tre minuter efter att det var slut. Jag önskar att jag kunde intensivvila som E gör. Han kniper ihop ögonen och säger: vilavilavilavilavilavilavilavila. Sen slår han upp dem och ser hur pigg ut som helst. Kan vuxna göra så? Annat jag gör i dagarna är att skämmas. Mest för att jag blir lycklig av saker . Jag vill inte bli det. Jag vill tindra med ögonen åt de viktiga sakerna i livet, åt barnen och maken och världsfred och harmoni. Att det är det som fyller min bägare. Men, ack, nej. Jag blir lycklig av en ny mobiltelefon. Åh, va´fint den lyser! Och vad den kan! Så snabb

. Nu har jag äntligen hittat tillbaka till datorn och bloggen. Jag och E har varit ute på äventyr sedan sist. På långresa. Vi åkte ända till Skåne. Vi har upplevt Malmö. Tågresan startade alldeles för tidigt. 6:40 på fredagens morgon stod vi på en stormig perrong och väntade. Det gick hela sju minuter av den knappt tre timmar långa resan innan det första "mamma, äj vi fjamme snat?" kom. Men vi anlände till Stora staden utan att några större fadäser inträffade. På perrongen i Linköping presenterade E frågan som skulle bli något av det stående inslaget i alla situationer i helgen: vad ska den göra? Varenda person och sak var tvungen att förses med en förklaring av vad den sysslade med. Inte alltid så lätt. Vad ska man svara när E pekar på röken ur en industriskorsten och undrar vad den företar sig? "Ähum, den ska bara köpa en kvällstidning." Eller "Den bakar en sockerkaka." Jag är övertygad om att en av barnens många fantastiska funktioner är de ska få oss f