M & pojkarna

. Man väljer inte sin släkt, sägs det, och det är väl sant. Men man väljer ju hur man tar hand om dem. Och jag tror faktiskt inte att jag valt andra människor att ha blodsband med, även om jag haft chansen. Somliga av dem kan reta mig röd och andra göra mig illa ibland, men aldrig någonsin skulle de titta bort om jag verkligen behövde dem. Låt mig få illustrera. Kvällen innan julafton hade jag städat mig själv till ett vrak och envisades ändå med att ge mig på att baka en (för mig ny) kaka. Jag stod stolt vid spisen med en "det här är ju inte ett dugg svårt"-min och rörde i kolasmeten och sen "skjuss" in i ugnen med äggklockan ställd. Barnen var på väg att landa i sina sängar, granen stod klädd och jag började känna mig tillfreds med livet och julen, trots att jag inte skrivit ett enda rim ännu. Men en gran är ju inte riktigt färdig om den inte ackompanjeras av en julbock. Jag tipptappade nerför källartrappan och började vispa runt i röran som kallas vårt förråd. Oj

. Så var det juldagskväll 2011. Stormen Dagmar sliter och rycker i huset och jag sitter vid tv:n och tittar på en krokryggig tant och hennes kor . Det nyper i hjärtat av det. Av glädje att människor fortfarande vågar och kan leva precis som de tycker är bäst för dem. Och av sorg för vad somliga tycker är bäst för dem. Vi är mitt uppe i den goda julen, men jag känner mig ganska färdigfirad redan ikväll. Igår sprang julafton förbi med skinkaköttbullargrötkalleankatomtepaketchoklad i ett enda virrvarr. För sjätte året samlade jag (nästan) alla mina älsklingsmänniskor samt två rosettprydda hundar omkring mig och gjorde allt det där som man ska. Inte en enda sekund gladdes vi åt Jesu födelse. Istället åt vi obscena mängder kött, socker och fett, läste dåliga rim och förfasades över mängden julklappar. Tomten kom och gick och lurade nog barnen även detta år. Och den allra finaste klappen var varken påkostad eller inslagen: en fastertitel till mig och min syster lagom till midsommar. Tack, m