M & pojkarna

. När man jobbar med ungdomar som jag gör, träffa man i ärlighetens namn på många fler än man någonsin har ork, engagemang eller kunskap att hjälpa. Och eftersom världen är full av tappade sugar redan (var det Hasse & Tage som pratade om sådana?), vill jag inte tappa min också. När det ändå känns som att jag håller på att göra det, brukar jag tänka på den här historien: En man kom gående på en övergiven strand och han kunde snart skönja en annan man på avstånd. När han gått en stund kunde han se att det var en av byborna från en liten by i närheten som höll på att kasta saker i vattnet i jämn takt. Mannen trodde att bybon kastade små flata stenar för att studsa på vattnet, men när han kom närmare såg han att det var sjöstjärnor som kastades ut. Hela stranden var full av hundratals sjöstjärnor som spolats upp av vågorna. Bybon förklarade för mannen att om han inte kastade tillbaka sjöstjärnorna skulle de dö av brist på syre. Mannen blev förbluffad av bybons ambitioner och frågade om

. Ibland blir det glest mellan bloggarna. Det är så när livet springer fortare än vad orken och fingrarna förmår hinna med. Tiden går ju fort när man har roligt. Vi närmar oss skolavslutningen. En högtid som jag egentligen borde vara oberörd av i dagsläget, men som jag får ta del av tack vare mitt fantastiska jobb. Terminen är på sluttampen och för de flesta av mina kids (på jobbet) är det rena himmelriket. För ett fåtal innebär dock sommarlovet en tid utan varken trygga kompisar, vuxna eller rutiner och dessa bär i regel ångesten på utsidan. Och jag hjälper dem att bära så gott jag kan. Hos en del av niorna finns dessutom gymnasieågren: var ska jag ta vägen? Kommer jag in? Måste jag bli VUXEN nu? Det pendlar snabbt mellan uppsluppna sommarlovsplaneringar till allvarliga framtidsfunderingar i vår smutsiga soffa. Och jag hänger gärna med i kasten. I helgen har vi firat något som jag hört på P1 (och allt de säger på P1 är sant) snudd på kan räknas som en högtid numera: Eurovision song c

. Årstiderna i Sverige är så ärliga. De smyger sig inte på en som en lömsk tjuv om natten utan hoppar fram med ett triumferande "TA-DA!" och fnissar sedan åt våra försök att rota fram rätt klädespersedlar som alltid ligger längst in i garderoben. Och årets sommar är inget undantag. Maj kom, med 20 grader, strålande sol, grillning på altanen, svettiga barn och dammiga bilar. Och som ett brev på posten kommer ålderskriserna ut på vägarna. Ålderskriserna är i huvudsak män, i princip alltid tunnhåriga sådana, men det ser man inte för hjälmen. Med skinnstället stramande över den begynnande eller fullblommande ölkaggen tronar de på sina förkromade monster. Motorcyklister således. De finns i två varianter: ovan nämnda och den mer våghalsiga sorten. De senare är oftast trettio år yngre och deras odjur brukar vara mer färgglada och plastbeklädda. Dessutom kör de alltid mycket fortare. På vägen hem idag mötte jag flera exemplar av båda sorterna. En av dem körde om mig på bakhjulet. G