Fortsätt till huvudinnehåll

Allting är relativt

.
För en dryg vecka sedan begav jag mig till Gnesta. Med nyinhandlad top och rödmålade tånaglar kände jag mig rätt så piffig. Ända tills lillsis och P (ej bror denna gång) intog mammas Ford. Brevid två brunbrända, 23-åriga amazoner kunde inte den mest blommiga halterneck i världen rädda mig.

Men, till Gnesta kom vi, och så småningom även till Gröna Lund. Jag är säker på att E (inte sonen utan mammas sambo) gillade bilunderhållningen som bestod av Disney-klassiker framförda av trion M, F och P. Rörande vackert. "När jag var ett vårtsvinsbaaaarn" ylade P (som i Pumba, så likt var det!). Jag hämnades mest för att jag fick ha en eklist över axeln hela vägen till Stora Huvudstaden.

Sen åkte vi. Ack, vad vi åkte. Och skrek. Vi inledde med Tekopparna och skrek så att publiken förmodligen trodde vi var fulla, höga eller utvecklingsstörda. Med paus för hamburgare följde sedan Vilda Musen, Vikingen och Popexpressen i rask takt. så långt inga problem. Men jag sneglade på Fritt Fall och rös. Skulle jag fixa den? Som tur var distraherades jag av en lindansarshow medan vi köade, så helt plötsligt satt jag där fastspänd och åkte upp.... och längre upp.....och längre upp.... och längre (kommer den aldrig att stanna!?!) upp.... och längre (ärligt talat, nu kommer jag att dö!) upp. Sen sa det KLONK, vi tippade framåt och sen sa jag AAAAAAAAAAAAAAAAAAAA i cirka 30 sekunder innan vi var nere igen. Jag dog inte. Men jag såg nog ut så här när jag kom ner:

Efter detta var Katapulten rena söndagsutflykten. Spökhuset var inte så läskigt, men jag gömde mig bakom mamma (jo, jag är faktiskt 29 år, men man är alltid sin mammas dotter) ändå. Kvasten, Bläckfisken, Jetline och Kärlekstunneln avverkades. Liksom Lustiga huset, Skrattkammaren och Rockjet. Dagens bästa blev dock Flygande Mattan (här nedan) som vi åkte 5-6 gånger, lika glatt hojtande varje gång. Detta trots att den plötsligt kördes tom och en man, som såg viktig ut med protokoll och penna, gick runt och spanade och petade lite i anordningen. Vaddå Rainbow? Vaddå olycka? undrade vi och åkte vidare.



Efter glass med tillhörande gorilla fortsatte vi åka som galningar och avslutade till sist där vi började: Tekopparna. Smutsiga, mörbultade och svettiga begav vi oss sedan ut på stan för att hitta ett lämpligt pizzahak. Efter en lååång stunds knallande gav vi upp och satte oss på ett taco-ställe och tryckte i oss nachos. Fem steg längre ner på gatan låg pizzahaket. Men, det är ju faktiskt nästan lika mycket fett i nachos....
Dagens skörd av kändisar blev dock mycket mager om man inte tolkar det bokstavligt. "Där sitter Adam Alsing. Där, till vänster. Stor, tjock och mörkblå." kläckte syster F. Och så var det med det.

På tågresan hem satt vi utmattat-tigande och stirrade ut i mörkret/på våra stenhöga medresenärer. Jag hade inga problem att somna på kvällen.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

En stjärna vid ratten

. Jag är inte känd för att vara någon vidare bilförare. Det känns ju tryggt eftersom jag till vardags kör sisådär tio mil om dagen. Jag har repat och kraschat och bucklat i min drygt 10-åriga karriär som körkortsinnehavare. Som tur (?) är har jag mest åsamkat skador på egna fordon. Om man undantar bilarna jag repat för pappa. Eller G:s första Nissan som jag kraschade så illa att den fick gå till skroten. Då var det tur att G fortfarande såg på mig genom rosaskimrande nyförälskelse... Nej, dagens rubrik syftar på något helt annat. När jag sätter mig bakom ratten blir jag en annan slags stjärna. En popstjärna. Jag väljer en station med någon lämplig låt och går loss. Sjunger, wailar och showar. Whitney, Mariah, Rihanna och Fergie kan slänga sig i väggen. Denna min egenhet underlättas kraftigt av att jag begåvats med ett sångtextcentrum i hjärnan som skulle få vilken Så-ska-det-låta-deltagare som helst att dreggla av avund. Alla texter fastnar. ALLA. Det spelar ingen roll om de är bra ell...
7 kommentarer
Läs mer

Röd lycka

. Veckans färg är utan tvekan röd. Det varma, vackra har bringat stor glädje till huset, på olika sätt den senaste tiden. Det första som hände var att jag fick lite koncentrerat mys i ett paket från posten. Jag hade beställt härligheten själv, men blev så glad för den att man lätt kunnat tro att det var en oväntad present. Det kom en röd mysdress i fleece. Den är varm och mjuk och framförallt hel, vilket inte dess föregångare är längre. Jag ser som i ett romantiskt skimmer, hur jag kryper ihop i denna fantastiska skapelse på julaftonskvällen, när alla barn somnat och tystnaden infinner sig. Harmoni. I teorin iallafall. Nästa röda skönhet, som numera förärar oss med sin närvaro är Den Nya Ytterdörren. Efter två dagars bankande, sågande och fixande av två trevliga hantverkarmän sitter den på plats och liksom glöder i höstsolen. Den är så blank och så röd och så fin. Modellen har samma namn som jag, så vad hade man förväntat sig? Ett litet smolk i glädjebägaren är att den är lika blank oc...
3 kommentarer
Läs mer

All good things come to an end

. Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter. Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur ell...
3 kommentarer
Läs mer