Allting är relativt

.

För en dryg vecka sedan begav jag mig till Gnesta. Med nyinhandlad top och rödmålade tånaglar kände jag mig rätt så piffig. Ända tills lillsis och P (ej bror denna gång) intog mammas Ford. Brevid två brunbrända, 23-åriga amazoner kunde inte den mest blommiga halterneck i världen rädda mig.

Men, till Gnesta kom vi, och så småningom även till Gröna Lund. Jag är säker på att E (inte sonen utan mammas sambo) gillade bilunderhållningen som bestod av Disney-klassiker framförda av trion M, F och P. Rörande vackert. "När jag var ett vårtsvinsbaaaarn" ylade P (som i Pumba, så likt var det!). Jag hämnades mest för att jag fick ha en eklist över axeln hela vägen till Stora Huvudstaden.

Sen åkte vi. Ack, vad vi åkte. Och skrek. Vi inledde med Tekopparna och skrek så att publiken förmodligen trodde vi var fulla, höga eller utvecklingsstörda. Med paus för hamburgare följde sedan Vilda Musen, Vikingen och Popexpressen i rask takt. så långt inga problem. Men jag sneglade på Fritt Fall och rös. Skulle jag fixa den? Som tur var distraherades jag av en lindansarshow medan vi köade, så helt plötsligt satt jag där fastspänd och åkte upp.... och längre upp.....och längre upp.... och längre (kommer den aldrig att stanna!?!) upp.... och längre (ärligt talat, nu kommer jag att dö!) upp. Sen sa det KLONK, vi tippade framåt och sen sa jag AAAAAAAAAAAAAAAAAAAA i cirka 30 sekunder innan vi var nere igen. Jag dog inte. Men jag såg nog ut så här när jag kom ner:

Efter detta var Katapulten rena söndagsutflykten. Spökhuset var inte så läskigt, men jag gömde mig bakom mamma (jo, jag är faktiskt 29 år, men man är alltid sin mammas dotter) ändå. Kvasten, Bläckfisken, Jetline och Kärlekstunneln avverkades. Liksom Lustiga huset, Skrattkammaren och Rockjet. Dagens bästa blev dock Flygande Mattan (här nedan) som vi åkte 5-6 gånger, lika glatt hojtande varje gång. Detta trots att den plötsligt kördes tom och en man, som såg viktig ut med protokoll och penna, gick runt och spanade och petade lite i anordningen. Vaddå Rainbow? Vaddå olycka? undrade vi och åkte vidare.

Efter glass med tillhörande gorilla fortsatte vi åka som galningar och avslutade till sist där vi började: Tekopparna. Smutsiga, mörbultade och svettiga begav vi oss sedan ut på stan för att hitta ett lämpligt pizzahak. Efter en lååång stunds knallande gav vi upp och satte oss på ett taco-ställe och tryckte i oss nachos. Fem steg längre ner på gatan låg pizzahaket. Men, det är ju faktiskt nästan lika mycket fett i nachos....

Dagens skörd av kändisar blev dock mycket mager om man inte tolkar det bokstavligt. "Där sitter Adam Alsing. Där, till vänster. Stor, tjock och mörkblå." kläckte syster F. Och så var det med det.

På tågresan hem satt vi utmattat-tigande och stirrade ut i mörkret/på våra stenhöga medresenärer. Jag hade inga problem att somna på kvällen.