Fortsätt till huvudinnehåll

Allting är relativt

.
För en dryg vecka sedan begav jag mig till Gnesta. Med nyinhandlad top och rödmålade tånaglar kände jag mig rätt så piffig. Ända tills lillsis och P (ej bror denna gång) intog mammas Ford. Brevid två brunbrända, 23-åriga amazoner kunde inte den mest blommiga halterneck i världen rädda mig.

Men, till Gnesta kom vi, och så småningom även till Gröna Lund. Jag är säker på att E (inte sonen utan mammas sambo) gillade bilunderhållningen som bestod av Disney-klassiker framförda av trion M, F och P. Rörande vackert. "När jag var ett vårtsvinsbaaaarn" ylade P (som i Pumba, så likt var det!). Jag hämnades mest för att jag fick ha en eklist över axeln hela vägen till Stora Huvudstaden.

Sen åkte vi. Ack, vad vi åkte. Och skrek. Vi inledde med Tekopparna och skrek så att publiken förmodligen trodde vi var fulla, höga eller utvecklingsstörda. Med paus för hamburgare följde sedan Vilda Musen, Vikingen och Popexpressen i rask takt. så långt inga problem. Men jag sneglade på Fritt Fall och rös. Skulle jag fixa den? Som tur var distraherades jag av en lindansarshow medan vi köade, så helt plötsligt satt jag där fastspänd och åkte upp.... och längre upp.....och längre upp.... och längre (kommer den aldrig att stanna!?!) upp.... och längre (ärligt talat, nu kommer jag att dö!) upp. Sen sa det KLONK, vi tippade framåt och sen sa jag AAAAAAAAAAAAAAAAAAAA i cirka 30 sekunder innan vi var nere igen. Jag dog inte. Men jag såg nog ut så här när jag kom ner:

Efter detta var Katapulten rena söndagsutflykten. Spökhuset var inte så läskigt, men jag gömde mig bakom mamma (jo, jag är faktiskt 29 år, men man är alltid sin mammas dotter) ändå. Kvasten, Bläckfisken, Jetline och Kärlekstunneln avverkades. Liksom Lustiga huset, Skrattkammaren och Rockjet. Dagens bästa blev dock Flygande Mattan (här nedan) som vi åkte 5-6 gånger, lika glatt hojtande varje gång. Detta trots att den plötsligt kördes tom och en man, som såg viktig ut med protokoll och penna, gick runt och spanade och petade lite i anordningen. Vaddå Rainbow? Vaddå olycka? undrade vi och åkte vidare.



Efter glass med tillhörande gorilla fortsatte vi åka som galningar och avslutade till sist där vi började: Tekopparna. Smutsiga, mörbultade och svettiga begav vi oss sedan ut på stan för att hitta ett lämpligt pizzahak. Efter en lååång stunds knallande gav vi upp och satte oss på ett taco-ställe och tryckte i oss nachos. Fem steg längre ner på gatan låg pizzahaket. Men, det är ju faktiskt nästan lika mycket fett i nachos....
Dagens skörd av kändisar blev dock mycket mager om man inte tolkar det bokstavligt. "Där sitter Adam Alsing. Där, till vänster. Stor, tjock och mörkblå." kläckte syster F. Och så var det med det.

På tågresan hem satt vi utmattat-tigande och stirrade ut i mörkret/på våra stenhöga medresenärer. Jag hade inga problem att somna på kvällen.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Försmak

. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med...
3 kommentarer
Läs mer

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...
4 kommentarer
Läs mer

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett...
2 kommentarer
Läs mer