Fortsätt till huvudinnehåll

Allting är relativt

.
För en dryg vecka sedan begav jag mig till Gnesta. Med nyinhandlad top och rödmålade tånaglar kände jag mig rätt så piffig. Ända tills lillsis och P (ej bror denna gång) intog mammas Ford. Brevid två brunbrända, 23-åriga amazoner kunde inte den mest blommiga halterneck i världen rädda mig.

Men, till Gnesta kom vi, och så småningom även till Gröna Lund. Jag är säker på att E (inte sonen utan mammas sambo) gillade bilunderhållningen som bestod av Disney-klassiker framförda av trion M, F och P. Rörande vackert. "När jag var ett vårtsvinsbaaaarn" ylade P (som i Pumba, så likt var det!). Jag hämnades mest för att jag fick ha en eklist över axeln hela vägen till Stora Huvudstaden.

Sen åkte vi. Ack, vad vi åkte. Och skrek. Vi inledde med Tekopparna och skrek så att publiken förmodligen trodde vi var fulla, höga eller utvecklingsstörda. Med paus för hamburgare följde sedan Vilda Musen, Vikingen och Popexpressen i rask takt. så långt inga problem. Men jag sneglade på Fritt Fall och rös. Skulle jag fixa den? Som tur var distraherades jag av en lindansarshow medan vi köade, så helt plötsligt satt jag där fastspänd och åkte upp.... och längre upp.....och längre upp.... och längre (kommer den aldrig att stanna!?!) upp.... och längre (ärligt talat, nu kommer jag att dö!) upp. Sen sa det KLONK, vi tippade framåt och sen sa jag AAAAAAAAAAAAAAAAAAAA i cirka 30 sekunder innan vi var nere igen. Jag dog inte. Men jag såg nog ut så här när jag kom ner:

Efter detta var Katapulten rena söndagsutflykten. Spökhuset var inte så läskigt, men jag gömde mig bakom mamma (jo, jag är faktiskt 29 år, men man är alltid sin mammas dotter) ändå. Kvasten, Bläckfisken, Jetline och Kärlekstunneln avverkades. Liksom Lustiga huset, Skrattkammaren och Rockjet. Dagens bästa blev dock Flygande Mattan (här nedan) som vi åkte 5-6 gånger, lika glatt hojtande varje gång. Detta trots att den plötsligt kördes tom och en man, som såg viktig ut med protokoll och penna, gick runt och spanade och petade lite i anordningen. Vaddå Rainbow? Vaddå olycka? undrade vi och åkte vidare.



Efter glass med tillhörande gorilla fortsatte vi åka som galningar och avslutade till sist där vi började: Tekopparna. Smutsiga, mörbultade och svettiga begav vi oss sedan ut på stan för att hitta ett lämpligt pizzahak. Efter en lååång stunds knallande gav vi upp och satte oss på ett taco-ställe och tryckte i oss nachos. Fem steg längre ner på gatan låg pizzahaket. Men, det är ju faktiskt nästan lika mycket fett i nachos....
Dagens skörd av kändisar blev dock mycket mager om man inte tolkar det bokstavligt. "Där sitter Adam Alsing. Där, till vänster. Stor, tjock och mörkblå." kläckte syster F. Och så var det med det.

På tågresan hem satt vi utmattat-tigande och stirrade ut i mörkret/på våra stenhöga medresenärer. Jag hade inga problem att somna på kvällen.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...
4 kommentarer
Läs mer

En stjärna vid ratten

. Jag är inte känd för att vara någon vidare bilförare. Det känns ju tryggt eftersom jag till vardags kör sisådär tio mil om dagen. Jag har repat och kraschat och bucklat i min drygt 10-åriga karriär som körkortsinnehavare. Som tur (?) är har jag mest åsamkat skador på egna fordon. Om man undantar bilarna jag repat för pappa. Eller G:s första Nissan som jag kraschade så illa att den fick gå till skroten. Då var det tur att G fortfarande såg på mig genom rosaskimrande nyförälskelse... Nej, dagens rubrik syftar på något helt annat. När jag sätter mig bakom ratten blir jag en annan slags stjärna. En popstjärna. Jag väljer en station med någon lämplig låt och går loss. Sjunger, wailar och showar. Whitney, Mariah, Rihanna och Fergie kan slänga sig i väggen. Denna min egenhet underlättas kraftigt av att jag begåvats med ett sångtextcentrum i hjärnan som skulle få vilken Så-ska-det-låta-deltagare som helst att dreggla av avund. Alla texter fastnar. ALLA. Det spelar ingen roll om de är bra ell...
7 kommentarer
Läs mer

Beställningsjobb

. Man ska inte titta för noga på sitt liv, för då kan man bli lite nedstämd. (Man ska heller inte använda "man" när man menar "jag". Jag håller på att öva mig på detta och ber om överseende.) Det senaste ledet i min navelskådning har fått mig att inse hur lite jag faktiskt gör av fri vilja. Låt oss titta på en vardag. Jag går upp kl 6. Första tvånget. Fru Nattuggla skulle mycket hellre ligga och såsa till 10 om hon fick och sedan äta frukost/läsa tidning i någon timme innan hon knallade iväg till jobbet. Det första jag sedan gör, när jag ytterst motvilligt tvingat kroppen att lämna sängvärmen, är att gå in till någon av mina prinsar och försöka få liv i honom. Tvång. Båda lintottarna har förstått vitsen med att sova åtminstone till 8 och aktar jag mig inte får jag ett mycket tonårsaktigt "Dumma mamma!"-fräsande från sängen. Efter många "måste" hit och "bråttom" dit kommer vi ner till frukostbordet. Kroppen ber om rostade mackor, marmela...
4 kommentarer
Läs mer