Till ett speciellt M

.

Jag har fått tillbaka något jag inte visste att jag saknat den här helgen. Ett M. En herre som var en av våra bästa vänner för ett halvt liv sedan i en annan stad. Men det kom saker emellan oss. Många mil och människor höll oss isär i åratal.

Under den första tiden fanns där ett hål som syntes. Det var något som fattades på riktigt. Ingenting annat fyllde hålet, men med tiden vande vi oss vid det. Och först nu, när vi fått umgås igen, ser jag att det funnits där hela tiden.

Det mest märkliga med allt detta är egentligen inte att vi inte setts på fem (!) år utan hur vi betedde oss efter att inte träffats på fem år. Det är så klyschigt att jag inte vill skriva det, men det var faktiskt som tiden stått still. Jag kände mig mer hemma med M efter fem år, än jag gör med de flesta människor som jag träffat varje dag under lång tid. Det är speciellt med oss; M, G och jag. Vi träffades där i tidernas begynnelse, när jag ville bli sångerska i deras band. Det fick jag inte bli, men vänner blev vi. Av den allra godast sorten (G och jag en hel del mer än goda vänner, men det är en annan historia). Och nu kan vi vara det igen. Det gör mig glad allra längst in i hjärtat.

Tack, M, för att du är tillbaka! Rood!