Fortsätt till huvudinnehåll

En kväll i augusti

.


En kväll i augusti ligger jag i mitt varma sovrum och tänker. Jag tänker på att människan är en konstig skapelse som frivilligt spänner fast sig i ett vidunder av metall och plast för att bli kastad/svingad/snurrad under ett par minuter. Dessutom betalar somliga individer en icke oansenlig summa för detta, varvat med timslångt köande. Ja, jag har varit på Liseberg. Och, ja, det var fruktansvärt roligt. Jag vet inte varför, men jag älskar att åka karusell, runt, runt, framåt, bakåt, upp-och-ner. Jag skrattar och skriker på ett vis jag aldrig gör i andra sammanhang. Och däri består väl själva poängen. I år upplevde jag Liseberg tillsammans med G, mammas sambo och deras bekante, men framförallt med mamma. Vi har en liknande inställning till åkattraktioner: ju högre och snabbare desto bättre och sluta aldrig skrika. Med ömmande fötter och träningsvärk i smilgroparna avslutade jag och G dagen med varm choklad på Avenyn, där jag sakta hämtade mig från dödsångesten i Uppswinget (här till vänster), som blev dagens klart mest skräckfyllda åktur.

Jag tänker också på att jag nog är en sällsynt otacksam människa. Efter nästan 7 (!) veckors ledighet är jag inte alls utvilad och redo för nya utmaningar: jag är rastlös och frustrerad sedan ett par veckor tillbaka och samtidigt drabbad av någon slags semesterapati som innebär att jag mest sitter och tittar på när ogräset växer. Först under dessa sista dagar uppskattar jag min ledighet, lycklig över att det snart är vardag igen. Jag tror att jag trots allt älskar min vardag. Eller så är gräset bara grönare på andra sidan, som vanligt.


Annat att tänka på och bli glad av är firandet av mamma Mors 50-årsdag. Den gick visserligen av stapeln i maj, men har firats ordentligt (iallafall enligt mig och mina syskon) först dessa tre dagar i augusti. Avsikten var en rejäl dos nostalgi för ärade moder. Boendet blev i campingstuga med sjöutsikt på Orten-där-allting-började. Middag på Fina Restauranten med Gamla vänninorna. En trivsam liten hästtur, korvgrillning och bilbingo är bara ett axplock ur det digra programmet. Allting klaffade som det skulle, mor log (utom när hon badade) och allt blev lyckat.

Till sist snurrar tankarna långsammare och jag somnar i min sommarvarma säng. God natt!

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett
2 kommentarer
Läs mer

All good things come to an end

. Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter. Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur ell
3 kommentarer
Läs mer

Vi spelar Uno

. Vi har en uppsättning Uno-kort som bröderna T har upptäckt i dagarna. När de lärt sig att man inte bara kunde a) sortera korten i färghögar b) sortera korten i sifferhögar c) sprida ut korten över hela golvet d) kasta korten på varandra, utan också spela med dem, blev förtjusningen stor och nu förgyller vi nästan varje kväll med en liten omgång Uno. Spelet startar med att någon ska blanda. Det blir oftast G eller jag, eftersom erfarenheten säger oss att de flesta korten hamnar på golvet om någon annan blandar. Sedan delas korten ut. Sju till varje spelare. Det finns en risk att någon av de yngre spelarna bryter ihop och gallskriker om de får färre kort, så det gäller att räkna noga. Rättvisa är viktigt. Sedan börjar spelet. V blir oftast arg först. "Titta inte på mina kort!" gastar han tjurigt, med underläppen utskjuten som någon slags stötfångare. Och det spelar ingen roll hur många gånger föräldrarna berättar att det är svårt att inte titta på hans kort när de ligger
En kommentar
Läs mer