Fortsätt till huvudinnehåll

Rundgång & kallprat

.
När jag har mycket tid, som nu, tänker jag mycket. Jag önskar att jag tänkte nyttiga tankar som ledde någonstans, men det är sällan så det är. Det snurrar och mal runt i huvudet oftast utan att något vettigt kommer ut. Och kommer något vettigt in, vrids det snart till oigenkännlighet i rundgången. Men just nu är det inte mycket input och då är det det gamla vanliga som tuggar på härinne. Ibland skulle det vara skönt att göra en riktig förrådsrensning i huvudet. Ni vet, när man plockar ut allting man har och sedan vrider och vänder på allt och verkligen överväger om det är något att spara. Är det verkligen vettigt att jag fortfarande går och blir ilsk över något som någon sa för ett halvår sedan? Ska jag lägga en massa energi på att fundera på vad herr X eller fru Y tycker om mig/mitt liv/mina barnuppfostringsmetoder/mitt hem? Jag har en hel del skräp liggande, kan jag säga....

Så här i semestertider tror jag det är många som träffar människor som man i vanliga fall inte umgs med så mycket. Semestertider är därför troligen kallpratets högtid. Jag är värdelös på att kallprata. Om jag koncentrerar mig kan jag sätta på mig en plastglättig mask och prata om vädret, hur barnen/maken/makan/husdjuret mår och...ja, ni vet hur det går till, men jag gillar det inte! Kallprat är ett samtal på tomgång och det funkar inte för mig. Jag har min egen hembyggda teori om varför det är så här. Den lyder som följer: jag är socialarbetare. Samtalet är således mitt främsta verktyg i mitt arbete. Samtal ska, i mitt arbete, leda till något: ge någon form av resultat, en påverkan på någon part. Kallprat gör inte det och jag tror det är därför det gör mig frustrerad och obekväm. Undrar om jag även kan få detta klassificerat som arbetskada....? (Inte första gången jag funderat över arbetsskador. Kolla här!) Ja, ja, jag vet att kallpratet visst fyller en funktion som något slags socialt smörjmedel, men läs det här:


"One of the things Ford Prefect had always found hardest to understand about human beings was their habit of continually stating and repeating the obvious, as in It's a nice day, or You're very tall, or Oh dear you seem to have fallen down a thirty-foot well, are you alright? At first Ford had formed a theory to account for this strange behaviour. If human beings don't keep exercising their lips, he thought, their mouths probably seize up. After a few months' consideration and observation he abandoned this theory in favour of a new one. If they don't keep on exercising their lips, he thought, their brains start working." (Citerat ur Douglas Adams: The Hitch-hikers Guide to the Galaxy)


Jag tror det är så det är. Och då kanske det, vid närmare eftertanke, är bättre att man kallpratar än rundgångstänker, som jag.


God kväll!

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Försmak

. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med...
3 kommentarer
Läs mer

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...
4 kommentarer
Läs mer

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett...
2 kommentarer
Läs mer