.
När jag har mycket tid, som nu, tänker jag mycket. Jag önskar att jag tänkte nyttiga tankar som ledde någonstans, men det är sällan så det är. Det snurrar och mal runt i huvudet oftast utan att något vettigt kommer ut. Och kommer något vettigt in, vrids det snart till oigenkännlighet i rundgången. Men just nu är det inte mycket input och då är det det gamla vanliga som tuggar på härinne. Ibland skulle det vara skönt att göra en riktig förrådsrensning i huvudet. Ni vet, när man plockar ut allting man har och sedan vrider och vänder på allt och verkligen överväger om det är något att spara. Är det verkligen vettigt att jag fortfarande går och blir ilsk över något som någon sa för ett halvår sedan? Ska jag lägga en massa energi på att fundera på vad herr X eller fru Y tycker om mig/mitt liv/mina barnuppfostringsmetoder/mitt hem? Jag har en hel del skräp liggande, kan jag säga....
Så här i semestertider tror jag det är många som träffar människor som man i vanliga fall inte umgs med så mycket. Semestertider är därför troligen kallpratets högtid. Jag är värdelös på att kallprata. Om jag koncentrerar mig kan jag sätta på mig en plastglättig mask och prata om vädret, hur barnen/maken/makan/husdjuret mår och...ja, ni vet hur det går till, men jag gillar det inte! Kallprat är ett samtal på tomgång och det funkar inte för mig. Jag har min egen hembyggda teori om varför det är så här. Den lyder som följer: jag är socialarbetare. Samtalet är således mitt främsta verktyg i mitt arbete. Samtal ska, i mitt arbete, leda till något: ge någon form av resultat, en påverkan på någon part. Kallprat gör inte det och jag tror det är därför det gör mig frustrerad och obekväm. Undrar om jag även kan få detta klassificerat som arbetskada....? (Inte första gången jag funderat över arbetsskador. Kolla här!) Ja, ja, jag vet att kallpratet visst fyller en funktion som något slags socialt smörjmedel, men läs det här:
När jag har mycket tid, som nu, tänker jag mycket. Jag önskar att jag tänkte nyttiga tankar som ledde någonstans, men det är sällan så det är. Det snurrar och mal runt i huvudet oftast utan att något vettigt kommer ut. Och kommer något vettigt in, vrids det snart till oigenkännlighet i rundgången. Men just nu är det inte mycket input och då är det det gamla vanliga som tuggar på härinne. Ibland skulle det vara skönt att göra en riktig förrådsrensning i huvudet. Ni vet, när man plockar ut allting man har och sedan vrider och vänder på allt och verkligen överväger om det är något att spara. Är det verkligen vettigt att jag fortfarande går och blir ilsk över något som någon sa för ett halvår sedan? Ska jag lägga en massa energi på att fundera på vad herr X eller fru Y tycker om mig/mitt liv/mina barnuppfostringsmetoder/mitt hem? Jag har en hel del skräp liggande, kan jag säga....
Så här i semestertider tror jag det är många som träffar människor som man i vanliga fall inte umgs med så mycket. Semestertider är därför troligen kallpratets högtid. Jag är värdelös på att kallprata. Om jag koncentrerar mig kan jag sätta på mig en plastglättig mask och prata om vädret, hur barnen/maken/makan/husdjuret mår och...ja, ni vet hur det går till, men jag gillar det inte! Kallprat är ett samtal på tomgång och det funkar inte för mig. Jag har min egen hembyggda teori om varför det är så här. Den lyder som följer: jag är socialarbetare. Samtalet är således mitt främsta verktyg i mitt arbete. Samtal ska, i mitt arbete, leda till något: ge någon form av resultat, en påverkan på någon part. Kallprat gör inte det och jag tror det är därför det gör mig frustrerad och obekväm. Undrar om jag även kan få detta klassificerat som arbetskada....? (Inte första gången jag funderat över arbetsskador. Kolla här!) Ja, ja, jag vet att kallpratet visst fyller en funktion som något slags socialt smörjmedel, men läs det här:
"One of the things Ford Prefect had always found hardest to understand about human beings was their habit of continually stating and repeating the obvious, as in It's a nice day, or You're very tall, or Oh dear you seem to have fallen down a thirty-foot well, are you alright? At first Ford had formed a theory to account for this strange behaviour. If human beings don't keep exercising their lips, he thought, their mouths probably seize up. After a few months' consideration and observation he abandoned this theory in favour of a new one. If they don't keep on exercising their lips, he thought, their brains start working." (Citerat ur Douglas Adams: The Hitch-hikers Guide to the Galaxy)
Jag tror det är så det är. Och då kanske det, vid närmare eftertanke, är bättre att man kallpratar än rundgångstänker, som jag.
God kväll!
Kommentarer