.
Första advent. Resan mot julen har börjat på allvar och jag har verkligen kickstartat den här helgen! I frysen ruvar nu 46 lussehjärtan, gula och vackra. Det skulle bli lussekatter, men min kreative E uppfann ny design genom att rulla båda ändarna åt samma håll: lussehjärtan. Julgardiner är upphängda i köksfönstret och i kökslådan ligger 30 st julkort med potatistryck och glitter som mina våra små illbattingar lyckligt kladdade iordning igår. Tomtedräkter i rätt storlek är inköpta och plastlyktorna har fått nya batterier. Jag tror vi är redo för Lucia redan!
Det finns olika skolor när det gäller att julpynta. En del menar att man ska pynta stegvis, så att man uppnår full julpyntning först några dagar innan själva julafton. Själv håvar jag fram rubbet på en gång. Ljuslingor, stakar, stjärnor och tomtar. Alltihop tar jag fram. Jag tror att min iver hänger ihop med att jag har någon slags liten kärlekshistoria med alla mina julpynt: det känns som att jag träffar på gamla kompisar när jag vecklar av tidningspappret från Maria, Josef och De tre vise männen. Och jag har förstås inte hjärta att lämna kvar några av mina vänner och lägga locket på lådan för att spara dem till tredje advent. Därför ser nu huset (och trädgården) ut som det kommer att göra när alla våra julgäster trillar in, med ett viktigt undantag: granen. Granen köps dagen före julafton tillsammans med min lillasyster och kläs samma kväll. Jag längtar. (Den lilla ruskan här till vänster är bara en preview i plast som förgyller vårt tv-rum tills den riktiga kommer på plats...)
Igår drabbades vi av röjarlusta och lyckades åstadkomma en hel släpkärra skräp som fick åka till återvinningscentralen. Jag skäms för att det tagit oss 4,5 år att göra oss av med det defekta torkskåpet som stod här när vi flyttade in. Men nu ligger skåpet där det hör hemma och jag har lite mer plats i tvättstugan. Sådana här röjardagar brukar också resultera i ett antal Blocket-annonser. Så även denna gång. Man kan kanske säga att huset bantar...
Allt detta donande hemma har lämnat en behaglig känsla av kontroll i mig. Jag ser med tillförsikt fram emot en ny arbetsvecka, som, om inte annat, åtminstone bringar mig en vecka närmare frosseriets högtid. Jag är dessutom duktigt trött ikväll. Så trött att till och med "Dracula - död men lycklig" med Leslie Nielsen underhåller mig mellan bloggraderna. Ytterligare ett skäl att skämmas.
Första advent. Resan mot julen har börjat på allvar och jag har verkligen kickstartat den här helgen! I frysen ruvar nu 46 lussehjärtan, gula och vackra. Det skulle bli lussekatter, men min kreative E uppfann ny design genom att rulla båda ändarna åt samma håll: lussehjärtan. Julgardiner är upphängda i köksfönstret och i kökslådan ligger 30 st julkort med potatistryck och glitter som mina våra små illbattingar lyckligt kladdade iordning igår. Tomtedräkter i rätt storlek är inköpta och plastlyktorna har fått nya batterier. Jag tror vi är redo för Lucia redan!
Det finns olika skolor när det gäller att julpynta. En del menar att man ska pynta stegvis, så att man uppnår full julpyntning först några dagar innan själva julafton. Själv håvar jag fram rubbet på en gång. Ljuslingor, stakar, stjärnor och tomtar. Alltihop tar jag fram. Jag tror att min iver hänger ihop med att jag har någon slags liten kärlekshistoria med alla mina julpynt: det känns som att jag träffar på gamla kompisar när jag vecklar av tidningspappret från Maria, Josef och De tre vise männen. Och jag har förstås inte hjärta att lämna kvar några av mina vänner och lägga locket på lådan för att spara dem till tredje advent. Därför ser nu huset (och trädgården) ut som det kommer att göra när alla våra julgäster trillar in, med ett viktigt undantag: granen. Granen köps dagen före julafton tillsammans med min lillasyster och kläs samma kväll. Jag längtar. (Den lilla ruskan här till vänster är bara en preview i plast som förgyller vårt tv-rum tills den riktiga kommer på plats...)Igår drabbades vi av röjarlusta och lyckades åstadkomma en hel släpkärra skräp som fick åka till återvinningscentralen. Jag skäms för att det tagit oss 4,5 år att göra oss av med det defekta torkskåpet som stod här när vi flyttade in. Men nu ligger skåpet där det hör hemma och jag har lite mer plats i tvättstugan. Sådana här röjardagar brukar också resultera i ett antal Blocket-annonser. Så även denna gång. Man kan kanske säga att huset bantar...
Allt detta donande hemma har lämnat en behaglig känsla av kontroll i mig. Jag ser med tillförsikt fram emot en ny arbetsvecka, som, om inte annat, åtminstone bringar mig en vecka närmare frosseriets högtid. Jag är dessutom duktigt trött ikväll. Så trött att till och med "Dracula - död men lycklig" med Leslie Nielsen underhåller mig mellan bloggraderna. Ytterligare ett skäl att skämmas.
Tack för ikväll! Ha en fin advent!
Kommentarer