Fortsätt till huvudinnehåll

Nu är det bevisat

.

Det råder inga tveksamheter längre. Det är sommar. Jag vet det nu, därför att:

- jag är ledig. Från det jobb jag har betalt för att göra vill säga. Den allmänna serviceanställningen jag har härhemma fortgår.

- trädgården har förvandlats från trevligt grönområde till förvaringsplats för plaskpool/plasttraktor/trehjuling/fotbollsmål/bollar/hinkar/spadar/krattor osv. Det ser.....ja.... färgglatt ut iallafall!

- jag är grisskär i ansiktet och sugen på glass dygnet runt. (Skulle i och för sig också kunna betyda att jag är gravid. Men det vet jag med säkerhet att jag INTE är, så då måste det vara sommar!)

- jag har ett myggbett. Ett myggbett gör väl ingen sommar, kan man tycka, men i år har jag gjort det extra svårt för de små gynnarna (se nästa punkt).

- vi har insektsnät i alla fönster. Jag tänker nämligen aldrig mer komma in i min sons sovrum och hitta ett tiotal bålgetingar cirklandes kring hans nattlampa. Hu.

- det sipprar in söt hödoft genom den gläntade altandörren.

- alla våra krukväxter slokar. På något vis lyckas jag alltid glömma att de behöver mer vatten när det är varmt. Men jag är iallafall snäppet bättre än G på den punkten. Han tror inte de behöver vatten alls. Någonsin.

- idag låg jag en hel halvtimme på rygg på en filt i gräset och tittade och lyssnade på en björk. Och två ungar som försökte dränka varandra i ovan nämnda plaskpool. Lugn! Ingen av dem lyckades.

- vårt "trädgårdsland" ser ut så här:




Och sist men inte minst:

- det är "Sommar" varje dag kl 13 på P1.

Jag tror att min och SMHI:s definitioner av sommar skiljer sig något, men jag tycker min är bättre. Såklart!

Glad sommar och trevlig semester alla! Jag hoppas vi ses här på bloggen. Ofta.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

En stjärna vid ratten

. Jag är inte känd för att vara någon vidare bilförare. Det känns ju tryggt eftersom jag till vardags kör sisådär tio mil om dagen. Jag har repat och kraschat och bucklat i min drygt 10-åriga karriär som körkortsinnehavare. Som tur (?) är har jag mest åsamkat skador på egna fordon. Om man undantar bilarna jag repat för pappa. Eller G:s första Nissan som jag kraschade så illa att den fick gå till skroten. Då var det tur att G fortfarande såg på mig genom rosaskimrande nyförälskelse... Nej, dagens rubrik syftar på något helt annat. När jag sätter mig bakom ratten blir jag en annan slags stjärna. En popstjärna. Jag väljer en station med någon lämplig låt och går loss. Sjunger, wailar och showar. Whitney, Mariah, Rihanna och Fergie kan slänga sig i väggen. Denna min egenhet underlättas kraftigt av att jag begåvats med ett sångtextcentrum i hjärnan som skulle få vilken Så-ska-det-låta-deltagare som helst att dreggla av avund. Alla texter fastnar. ALLA. Det spelar ingen roll om de är bra ell...

Beställningsjobb

. Man ska inte titta för noga på sitt liv, för då kan man bli lite nedstämd. (Man ska heller inte använda "man" när man menar "jag". Jag håller på att öva mig på detta och ber om överseende.) Det senaste ledet i min navelskådning har fått mig att inse hur lite jag faktiskt gör av fri vilja. Låt oss titta på en vardag. Jag går upp kl 6. Första tvånget. Fru Nattuggla skulle mycket hellre ligga och såsa till 10 om hon fick och sedan äta frukost/läsa tidning i någon timme innan hon knallade iväg till jobbet. Det första jag sedan gör, när jag ytterst motvilligt tvingat kroppen att lämna sängvärmen, är att gå in till någon av mina prinsar och försöka få liv i honom. Tvång. Båda lintottarna har förstått vitsen med att sova åtminstone till 8 och aktar jag mig inte får jag ett mycket tonårsaktigt "Dumma mamma!"-fräsande från sängen. Efter många "måste" hit och "bråttom" dit kommer vi ner till frukostbordet. Kroppen ber om rostade mackor, marmela...