Fortsätt till huvudinnehåll

Inte så säkert

.
Jag beundrar säkra människor. Sådana som utan en skugga av tvivel levererar sitt tyckande i allehanda frågor med en tydlig skärpa. Sådana som till och med kan få helt absurda åsikter att låta helt trovärdiga, nästan som sanningar, bara tack vare att de framförs med en strålande självklarhet. Dessa människor lämnar mig alltid i ett förvirrat tillstånd. Mina egna åsikter är oftast lite mer böjliga och när de möter en Tvärsäkers svada kan de omformas till oigenkännlighet. Inte helt utan motstånd, men ändå.

I den metod jag håller på att lära mig är det fantastiskt viktigt med positiva omformuleringar och jag antar att jag kan passera som lyhörd och flexibel om man tänker så och det är trösterikt. Men jag önskar ändå att lite Stark Övertygelse kunde gnida av sig på mig ibland. Inte minst för att jag behöver det i min yrkesutövning.



Ikväll ömmar min hals och jag är fredagstrött fast det bara är onsdag. Därför var det kanske tur att samtalet med den enda tonåring jag fått lägga vantarna på hittills, blev inställt. Inte så säkert att jag klarat att inge hopp och skapa ett gott samarbetsklimat om jag somnat mitt i samatalet, tror jag.

Annat som inte var så säkert var väl skyddet av den nyrånade värdedepån i Västberga. Ocean´s eleven, fast på riktigt blev det. Jag har inte energi nog över för att uppröras över detta, men jag kan iallafall tillstå att det känns ganska osvenskt. Just nu sitter en stackars pressad rikspolischef i Aktuellts studio och försöker hävda att de gjort så gott de kunnat. Det gjorde de säkert, men det gjorde även rånarna, uppenbarligen. Kriminell kreativitet ligger alltid före, tycks det.

Det är dags att avsluta nu. Hoppas du kommer tillbaka och läser igen! Bye!

Kommentarer

Annika sa…
Jag kommer i alla fall alltid tillbaka och läser...det vet du!
Ha det bäst!
Kram
/Annika
23 september 2009 kl. 22:08
Johanna sa…
Jag är ju gift med en sådan, alltså såndan där säker argumenterare. Det gör att man lätt hamnar på efterkälken i diskussionerna. Men även han har sin överman upptäckte vi förra fredagen, en svensk-chilenare med lettisk fru. Det var helt magiskt. Gick inte att få hål på hur knasigt det än var.
16 oktober 2009 kl. 22:17
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett
2 kommentarer
Läs mer

All good things come to an end

. Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter. Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur ell
3 kommentarer
Läs mer

Vi spelar Uno

. Vi har en uppsättning Uno-kort som bröderna T har upptäckt i dagarna. När de lärt sig att man inte bara kunde a) sortera korten i färghögar b) sortera korten i sifferhögar c) sprida ut korten över hela golvet d) kasta korten på varandra, utan också spela med dem, blev förtjusningen stor och nu förgyller vi nästan varje kväll med en liten omgång Uno. Spelet startar med att någon ska blanda. Det blir oftast G eller jag, eftersom erfarenheten säger oss att de flesta korten hamnar på golvet om någon annan blandar. Sedan delas korten ut. Sju till varje spelare. Det finns en risk att någon av de yngre spelarna bryter ihop och gallskriker om de får färre kort, så det gäller att räkna noga. Rättvisa är viktigt. Sedan börjar spelet. V blir oftast arg först. "Titta inte på mina kort!" gastar han tjurigt, med underläppen utskjuten som någon slags stötfångare. Och det spelar ingen roll hur många gånger föräldrarna berättar att det är svårt att inte titta på hans kort när de ligger
En kommentar
Läs mer