Fortsätt till huvudinnehåll

Med solen i ögonen

.
Idag har jag haft årets första dag i trädgården. Jag räfsade mig svettblank och rensade fingrarna maskrossvarta. Ändå ser det ut som skrutt. Jag fokuserar på mitt lilla påskarrangemang på trappan och låtsas att hela tomten är lika prunkande och välansad. Det är den inte. Men i en rabatt svävar små mörklila violer över det gröna och sänder ut puffar av tvåldoft.

Och det är iallafall uppfriskande att vara i solen, med liten V som kämpar med skottkärran full av björkris och torra löv. E sparkade boll mot en husvägg ända tills han blev trött i benen, skotten blev för lösa för att bollen skulle komma tillbaka till honom, och han blev ursinnig. Hade han kunnat svära hade han gjort det. Randig av smuts i ansiktet deklarerade han att han var trött på bollen och tänkte gå in. Jag fortsatte räfsa. Och räfsa. Och räfsa. Tomten är för stor. Men jag behöver iallafall inte ha dåligt samvete för att jag inte besökte Friskis idag.

Vi har firat påsk med många människor och mycket mat. Det är så vi gör. Efter påskäggsjakt i det gröna sitter nu familjen T på ett påskäggslager som kommer räcka fram till pensionen. Skönt att vara rik på något iallafall. Och jag är faktiskt lite trött på smågodis. Mycket otippat, när det gäller mig.



Imorgon ska jag gå till jobbet och sätta ihop elever till nya klasser i årskurs 7 i höst. Och jag ska försöka att låta bli att vara nervös för utbildningen jag ska vara med och hålla under torsdagen och fredagen. Gjorde dock nyss någon form av personlighetstest på Facebook (och allt som står på Facebook är sant) där jag fick reda på att jag är en romantiker som passar som artist, författare, musiker eller skådis . Skådis- och artisttalanger måste ju komma väl till pass när man ska babbla oavbrutet framför en grupp människor en hel dag.... Jag visualiserar hur jag kommer hem på fredag eftermiddag utan mitt självförtroende i spillror och håller tummarna att allt går bra!

Jag återkommer!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

En stjärna vid ratten

. Jag är inte känd för att vara någon vidare bilförare. Det känns ju tryggt eftersom jag till vardags kör sisådär tio mil om dagen. Jag har repat och kraschat och bucklat i min drygt 10-åriga karriär som körkortsinnehavare. Som tur (?) är har jag mest åsamkat skador på egna fordon. Om man undantar bilarna jag repat för pappa. Eller G:s första Nissan som jag kraschade så illa att den fick gå till skroten. Då var det tur att G fortfarande såg på mig genom rosaskimrande nyförälskelse... Nej, dagens rubrik syftar på något helt annat. När jag sätter mig bakom ratten blir jag en annan slags stjärna. En popstjärna. Jag väljer en station med någon lämplig låt och går loss. Sjunger, wailar och showar. Whitney, Mariah, Rihanna och Fergie kan slänga sig i väggen. Denna min egenhet underlättas kraftigt av att jag begåvats med ett sångtextcentrum i hjärnan som skulle få vilken Så-ska-det-låta-deltagare som helst att dreggla av avund. Alla texter fastnar. ALLA. Det spelar ingen roll om de är bra ell...

Beställningsjobb

. Man ska inte titta för noga på sitt liv, för då kan man bli lite nedstämd. (Man ska heller inte använda "man" när man menar "jag". Jag håller på att öva mig på detta och ber om överseende.) Det senaste ledet i min navelskådning har fått mig att inse hur lite jag faktiskt gör av fri vilja. Låt oss titta på en vardag. Jag går upp kl 6. Första tvånget. Fru Nattuggla skulle mycket hellre ligga och såsa till 10 om hon fick och sedan äta frukost/läsa tidning i någon timme innan hon knallade iväg till jobbet. Det första jag sedan gör, när jag ytterst motvilligt tvingat kroppen att lämna sängvärmen, är att gå in till någon av mina prinsar och försöka få liv i honom. Tvång. Båda lintottarna har förstått vitsen med att sova åtminstone till 8 och aktar jag mig inte får jag ett mycket tonårsaktigt "Dumma mamma!"-fräsande från sängen. Efter många "måste" hit och "bråttom" dit kommer vi ner till frukostbordet. Kroppen ber om rostade mackor, marmela...