Fortsätt till huvudinnehåll

Med solen i ögonen

.
Idag har jag haft årets första dag i trädgården. Jag räfsade mig svettblank och rensade fingrarna maskrossvarta. Ändå ser det ut som skrutt. Jag fokuserar på mitt lilla påskarrangemang på trappan och låtsas att hela tomten är lika prunkande och välansad. Det är den inte. Men i en rabatt svävar små mörklila violer över det gröna och sänder ut puffar av tvåldoft.

Och det är iallafall uppfriskande att vara i solen, med liten V som kämpar med skottkärran full av björkris och torra löv. E sparkade boll mot en husvägg ända tills han blev trött i benen, skotten blev för lösa för att bollen skulle komma tillbaka till honom, och han blev ursinnig. Hade han kunnat svära hade han gjort det. Randig av smuts i ansiktet deklarerade han att han var trött på bollen och tänkte gå in. Jag fortsatte räfsa. Och räfsa. Och räfsa. Tomten är för stor. Men jag behöver iallafall inte ha dåligt samvete för att jag inte besökte Friskis idag.

Vi har firat påsk med många människor och mycket mat. Det är så vi gör. Efter påskäggsjakt i det gröna sitter nu familjen T på ett påskäggslager som kommer räcka fram till pensionen. Skönt att vara rik på något iallafall. Och jag är faktiskt lite trött på smågodis. Mycket otippat, när det gäller mig.



Imorgon ska jag gå till jobbet och sätta ihop elever till nya klasser i årskurs 7 i höst. Och jag ska försöka att låta bli att vara nervös för utbildningen jag ska vara med och hålla under torsdagen och fredagen. Gjorde dock nyss någon form av personlighetstest på Facebook (och allt som står på Facebook är sant) där jag fick reda på att jag är en romantiker som passar som artist, författare, musiker eller skådis . Skådis- och artisttalanger måste ju komma väl till pass när man ska babbla oavbrutet framför en grupp människor en hel dag.... Jag visualiserar hur jag kommer hem på fredag eftermiddag utan mitt självförtroende i spillror och håller tummarna att allt går bra!

Jag återkommer!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Försmak

. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med...

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett...