.
Barn saknar sina föräldrar när de är borta. Mina troll är inga undantag. Pappa fattas dem. Vid frukostbordet igår undrade E när pappa skulle komma hem. Jag förklarade att han skulle komma när de sov och att de skulle få träffa pappa på torsdag "för idag blir det ju inte för han är ju i England". E:s ansikte krympte ihop, underläppen kom ut och med sitt allra tjurigaste tonfall replikerade han uppfordrande: "Jag önskar att det bara fanns Sverige i hela världen!". Barns logik. Om det bara fanns Sverige skulle ju pappa alltid vara hemma! En hel del andra saker skulle nog också vara bättre. Han blängde på mig en lång stund innan han köpte att jag inte kunde ordna så att världen bestod av bara Sverige. Han är bara fem år och tvingas redan inse att ingen är fullkomlig, inte ens mamma. Det är en smärtsam insikt. Jag kan inte säga exakt när jag själv förstod det, men jag vet att det plågade mig. Min fantastiska mamma och min utomordentliga pappa var inte alltid perfekta, de kunde inte fixa allt! Hela min värld skakade. I tonåren slår det nog vanligen över åt andra hållet: mamma och pappa kan inte går någonting som är rätt eller bra. I själva verket blir tonårsföräldrarnas agerande själva definitionen av fel, enligt tonåringen. O, vad jag ser fram emot detta! Eller?
Barn saknar sina föräldrar när de är borta. Mina troll är inga undantag. Pappa fattas dem. Vid frukostbordet igår undrade E när pappa skulle komma hem. Jag förklarade att han skulle komma när de sov och att de skulle få träffa pappa på torsdag "för idag blir det ju inte för han är ju i England". E:s ansikte krympte ihop, underläppen kom ut och med sitt allra tjurigaste tonfall replikerade han uppfordrande: "Jag önskar att det bara fanns Sverige i hela världen!". Barns logik. Om det bara fanns Sverige skulle ju pappa alltid vara hemma! En hel del andra saker skulle nog också vara bättre. Han blängde på mig en lång stund innan han köpte att jag inte kunde ordna så att världen bestod av bara Sverige. Han är bara fem år och tvingas redan inse att ingen är fullkomlig, inte ens mamma. Det är en smärtsam insikt. Jag kan inte säga exakt när jag själv förstod det, men jag vet att det plågade mig. Min fantastiska mamma och min utomordentliga pappa var inte alltid perfekta, de kunde inte fixa allt! Hela min värld skakade. I tonåren slår det nog vanligen över åt andra hållet: mamma och pappa kan inte går någonting som är rätt eller bra. I själva verket blir tonårsföräldrarnas agerande själva definitionen av fel, enligt tonåringen. O, vad jag ser fram emot detta! Eller?Ikväll sitter jag och snorar med kli i halsen, men är ändå glad för att jag med största sannolikhet inte behöver oroa mig för att ha fått svininfluensa. Jag har ju bara varit i Sverige. Jag tillhör inte någon worrying kind, men det sticker och kliar lite i mitt medvetande när jag tänker på att G lämnar Svedala för ett varv i USA under nästa vecka. Men, man ska inte oroa sig för saker man inte kan påverka! Så jag ska istället strax parkera mitt värkande huvud, med snor och allt, på kudden för att inta lite sömn! God kväll & på återskrivande!
Kommentarer