Fortsätt till huvudinnehåll

Under regnbågen

.


Idag mullrade det över Östergötland och jag tog sikte på den vackraste regnbåge jag sett i mitt liv när jag åkte hem. Bred och skarp stod den som en port över vägen, den såg ut att ha sitt ena fäste i Tallboda och det andra i Vårdsberg. Så nu vet jag vad som finns vid slutet av regnbågen... Jag hade ingen kamera till hands så bilden här ovan är från en annan sommar. Men idag öste regnet ner och på parkeringen stannade jag till, stängde av Stieg Larssons Män som hatar kvinnor en stund och lyssnade. Ibland kan regn vara lika renande och befriande som gråt.

Det är försommar (om man inte tittar på termometern) och kring min resväg står rapsfälten så gula att det sticker i ögonen på mig. Enormt vackert mot en stålgrå åskhimmel. Vilken tur att det här vädret kom just idag, då jag hade uppmärksamhet nog att se det.

Mitt arbete är mer än lovligt känslomässigt utmattande för tillfället. Våra korridorer är fulla av lessa elever som redan loggat ut från skolan för läsåret samt av personal med sammanbitna uttryck. Kärva tider. Verksamheten håller liksom andan. Och det är kanske det enda man kan göra när det känns som att man sjunker...

Själv vet jag nu att det finns en annan plats för mig i höst. Nytt jobb, nytt liv. Jag är oändligt tacksam och stolt. Några kompetenta människor ser så mycket potential i mig att de vill ha mig i sitt team. Men separationsångesten från älsklingsskolan med alla älsklingsmänniskorna är svår och det regnar inte bara ute utan också i mina ögon emellanåt.

Nu är det långledigt och vi ska försöka att komma ifatt med hushållssysslorna i rucklet innan vi beger oss hem till makarna L för fest. Då ber vi om att bli förskonade från regn av både det ena och det andra slaget. Kanske blir det årspremiär för M:s cykel?

Ikväll ska jag trotsa röran och parkera mig i soffan. Finns säkert något hjärndött program som kan låta mitt arma känsloliv vila en stund. Till sist vill jag bara erkänna att jag tycker det är roligt att SD:s Jimmie Åkesson fick ett ägg i ansiktet när han höll tal. Jo, det gör jag. Även om jag skäms för det.

God kväll!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

En stjärna vid ratten

. Jag är inte känd för att vara någon vidare bilförare. Det känns ju tryggt eftersom jag till vardags kör sisådär tio mil om dagen. Jag har repat och kraschat och bucklat i min drygt 10-åriga karriär som körkortsinnehavare. Som tur (?) är har jag mest åsamkat skador på egna fordon. Om man undantar bilarna jag repat för pappa. Eller G:s första Nissan som jag kraschade så illa att den fick gå till skroten. Då var det tur att G fortfarande såg på mig genom rosaskimrande nyförälskelse... Nej, dagens rubrik syftar på något helt annat. När jag sätter mig bakom ratten blir jag en annan slags stjärna. En popstjärna. Jag väljer en station med någon lämplig låt och går loss. Sjunger, wailar och showar. Whitney, Mariah, Rihanna och Fergie kan slänga sig i väggen. Denna min egenhet underlättas kraftigt av att jag begåvats med ett sångtextcentrum i hjärnan som skulle få vilken Så-ska-det-låta-deltagare som helst att dreggla av avund. Alla texter fastnar. ALLA. Det spelar ingen roll om de är bra ell...

Beställningsjobb

. Man ska inte titta för noga på sitt liv, för då kan man bli lite nedstämd. (Man ska heller inte använda "man" när man menar "jag". Jag håller på att öva mig på detta och ber om överseende.) Det senaste ledet i min navelskådning har fått mig att inse hur lite jag faktiskt gör av fri vilja. Låt oss titta på en vardag. Jag går upp kl 6. Första tvånget. Fru Nattuggla skulle mycket hellre ligga och såsa till 10 om hon fick och sedan äta frukost/läsa tidning i någon timme innan hon knallade iväg till jobbet. Det första jag sedan gör, när jag ytterst motvilligt tvingat kroppen att lämna sängvärmen, är att gå in till någon av mina prinsar och försöka få liv i honom. Tvång. Båda lintottarna har förstått vitsen med att sova åtminstone till 8 och aktar jag mig inte får jag ett mycket tonårsaktigt "Dumma mamma!"-fräsande från sängen. Efter många "måste" hit och "bråttom" dit kommer vi ner till frukostbordet. Kroppen ber om rostade mackor, marmela...