Fortsätt till huvudinnehåll

Under regnbågen

.


Idag mullrade det över Östergötland och jag tog sikte på den vackraste regnbåge jag sett i mitt liv när jag åkte hem. Bred och skarp stod den som en port över vägen, den såg ut att ha sitt ena fäste i Tallboda och det andra i Vårdsberg. Så nu vet jag vad som finns vid slutet av regnbågen... Jag hade ingen kamera till hands så bilden här ovan är från en annan sommar. Men idag öste regnet ner och på parkeringen stannade jag till, stängde av Stieg Larssons Män som hatar kvinnor en stund och lyssnade. Ibland kan regn vara lika renande och befriande som gråt.

Det är försommar (om man inte tittar på termometern) och kring min resväg står rapsfälten så gula att det sticker i ögonen på mig. Enormt vackert mot en stålgrå åskhimmel. Vilken tur att det här vädret kom just idag, då jag hade uppmärksamhet nog att se det.

Mitt arbete är mer än lovligt känslomässigt utmattande för tillfället. Våra korridorer är fulla av lessa elever som redan loggat ut från skolan för läsåret samt av personal med sammanbitna uttryck. Kärva tider. Verksamheten håller liksom andan. Och det är kanske det enda man kan göra när det känns som att man sjunker...

Själv vet jag nu att det finns en annan plats för mig i höst. Nytt jobb, nytt liv. Jag är oändligt tacksam och stolt. Några kompetenta människor ser så mycket potential i mig att de vill ha mig i sitt team. Men separationsångesten från älsklingsskolan med alla älsklingsmänniskorna är svår och det regnar inte bara ute utan också i mina ögon emellanåt.

Nu är det långledigt och vi ska försöka att komma ifatt med hushållssysslorna i rucklet innan vi beger oss hem till makarna L för fest. Då ber vi om att bli förskonade från regn av både det ena och det andra slaget. Kanske blir det årspremiär för M:s cykel?

Ikväll ska jag trotsa röran och parkera mig i soffan. Finns säkert något hjärndött program som kan låta mitt arma känsloliv vila en stund. Till sist vill jag bara erkänna att jag tycker det är roligt att SD:s Jimmie Åkesson fick ett ägg i ansiktet när han höll tal. Jo, det gör jag. Även om jag skäms för det.

God kväll!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Försmak

. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med...

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett...