.
Lönefredag på köpcentrum i Östergötland, kl 16:30
Jag hastar fram i havet av människor, angelägen att komma hem till knattarna så fort som möjligt d v s innan de sugit musten ur moster som varit barnvakt hela dagen. Framför mig spankulerar två damer, mor och dotter (det förstår man av konversationen) ungefär 60 respektive 80 år. Båda rattar varsin kundvagn. Alldeles framför paret går en mamma i 25-årsåldern med ett barn i sulky framför sig och ett barn gående vid sidan. Plötsligt blir det trafikstockning och mamman stannar upp. De bägge damerna stannar också tvärt, liksom jag. Mammans gående barn viker av åt sidan och hon blir stående någon sekund varvid Dotter Dam högt och ljudligt fräser: Amen va faan! och gör en menande sväng runt mammans sulky. Mamman tänder på alla cylindrar direkt: Amen va faan! Det var ju folk framför, kärringjävel! Hon är redan på väg in i en butik och som tur är ser hon inte när Dotter Dam vänder sig om och ger henne två långfingrar samt en uträckt tunga.
Jag var själv för stressad för att reflektera över situationen där och då, men nu har den fastnat hos mig. Vad är det som får människor att bete sig på detta sätt? Jag är säker på att detta var, i normala fall, helt sansade människor, men i trängseln och tidsbristen förvandlades de till små aggressiva bomber med kort stubin och inställning att antändas av minsta gnista. Livsfarliga företeelser att släppa lösa bland fantastiska mängder andra människor med ungefär samma sinnesstämning. En olycklig kombination av längtan efter hem, familj, lugn ro och vila samt tvång att handla? Det moderna samhället är fantastiskt på många sätt, men för mig blir detta en symbol för vad som händer med människor som är nedtyngda av detta samhälles alla krav.
Själv står jag som ett förstummat fån inför offentliga känsloyttringar. Även då jag själv (ett fåtal gånger) utsatts för någon okänd människas irritation har jag aldrig funnit mig i situationen och punkterat läget med en dräpande kommentar. Aldrig. Jag gör oftast den andre till viljes med ett milt, ursäktande leende i ansiktet och sedan kan skammen gnaga mig lääääänge. Och de dräpande kommentarerna kommer drösvis....... några timmar senare. Om jag skulle gapa "kärringjävel" till någon på ett köpcentrum skulle jag behöva vara bra full. Vi är alla olika. Eller vi hanterar alla olika mängder stress.
När jag så småningom kom hem fick jag iallafall ett ordentligt fredagsmys utan svordomar, men med mat, godis och veckans avsnitt av True blood. Jag hoppas att Dotter Dam, hennes mor och den olycksaliga barnfamiljen också fick det.
Lönefredag på köpcentrum i Östergötland, kl 16:30
Jag hastar fram i havet av människor, angelägen att komma hem till knattarna så fort som möjligt d v s innan de sugit musten ur moster som varit barnvakt hela dagen. Framför mig spankulerar två damer, mor och dotter (det förstår man av konversationen) ungefär 60 respektive 80 år. Båda rattar varsin kundvagn. Alldeles framför paret går en mamma i 25-årsåldern med ett barn i sulky framför sig och ett barn gående vid sidan. Plötsligt blir det trafikstockning och mamman stannar upp. De bägge damerna stannar också tvärt, liksom jag. Mammans gående barn viker av åt sidan och hon blir stående någon sekund varvid Dotter Dam högt och ljudligt fräser: Amen va faan! och gör en menande sväng runt mammans sulky. Mamman tänder på alla cylindrar direkt: Amen va faan! Det var ju folk framför, kärringjävel! Hon är redan på väg in i en butik och som tur är ser hon inte när Dotter Dam vänder sig om och ger henne två långfingrar samt en uträckt tunga.Jag var själv för stressad för att reflektera över situationen där och då, men nu har den fastnat hos mig. Vad är det som får människor att bete sig på detta sätt? Jag är säker på att detta var, i normala fall, helt sansade människor, men i trängseln och tidsbristen förvandlades de till små aggressiva bomber med kort stubin och inställning att antändas av minsta gnista. Livsfarliga företeelser att släppa lösa bland fantastiska mängder andra människor med ungefär samma sinnesstämning. En olycklig kombination av längtan efter hem, familj, lugn ro och vila samt tvång att handla? Det moderna samhället är fantastiskt på många sätt, men för mig blir detta en symbol för vad som händer med människor som är nedtyngda av detta samhälles alla krav.
Själv står jag som ett förstummat fån inför offentliga känsloyttringar. Även då jag själv (ett fåtal gånger) utsatts för någon okänd människas irritation har jag aldrig funnit mig i situationen och punkterat läget med en dräpande kommentar. Aldrig. Jag gör oftast den andre till viljes med ett milt, ursäktande leende i ansiktet och sedan kan skammen gnaga mig lääääänge. Och de dräpande kommentarerna kommer drösvis....... några timmar senare. Om jag skulle gapa "kärringjävel" till någon på ett köpcentrum skulle jag behöva vara bra full. Vi är alla olika. Eller vi hanterar alla olika mängder stress.
När jag så småningom kom hem fick jag iallafall ett ordentligt fredagsmys utan svordomar, men med mat, godis och veckans avsnitt av True blood. Jag hoppas att Dotter Dam, hennes mor och den olycksaliga barnfamiljen också fick det.
På återskrivande!
Kommentarer