.
Hängivna blogganhängare vet att jag ligger i skilsmässa. Med mitt jobb alltså. Processen började kanske så tidigt som under hösten 2008 och har långsamt och målmedvetet pågått sedan dess. Till en början upplevde jag att vi var överens om att göra slut, mitt jobb och jag, men nu vet jag att det är Omständigheter med stort O och B som tvingar bort mig ( O-M-O-R-G-A-N-I-S-A-T-I-O-N och B-E-S-P-A-R-I-N-G-A-R). Lyckligtvis har jag redan hittat en annan: ett mer än fullgott alternativ, en utmaning och en god chans till yrkesmässig utveckling, som tar sin början i augusti. Men att skiljas från skolan med de fantastiska människorna är svårt. Jag har varit tvungen att närma mig sanningen (och känslorna) med stor försiktighet. Som en kula i en tratt har jag cirklat runt: utan något annat val än att för varje varv komma lite närmare hålet och slutet. Nu är jag nästan där och jag är glad att jag faktiskt har hela mig med. Jag är snart klar med älsklingsskolan och jag har nästan kommit till insikt om att jag faktiskt kommer överleva utan att se den och dess befolkning varje dag. Det har skapats ett litet särskilt rum i mitt hjärta, där allt ska bevaras. Jag hade inte kommit hit utan ett långsamt farväl, men det finns stunder då jag önskar att jag bara hade blivit uppryckt med rötterna istället, för det har varit en bitvis skumpig resa.
Hängivna blogganhängare vet att jag ligger i skilsmässa. Med mitt jobb alltså. Processen började kanske så tidigt som under hösten 2008 och har långsamt och målmedvetet pågått sedan dess. Till en början upplevde jag att vi var överens om att göra slut, mitt jobb och jag, men nu vet jag att det är Omständigheter med stort O och B som tvingar bort mig ( O-M-O-R-G-A-N-I-S-A-T-I-O-N och B-E-S-P-A-R-I-N-G-A-R). Lyckligtvis har jag redan hittat en annan: ett mer än fullgott alternativ, en utmaning och en god chans till yrkesmässig utveckling, som tar sin början i augusti. Men att skiljas från skolan med de fantastiska människorna är svårt. Jag har varit tvungen att närma mig sanningen (och känslorna) med stor försiktighet. Som en kula i en tratt har jag cirklat runt: utan något annat val än att för varje varv komma lite närmare hålet och slutet. Nu är jag nästan där och jag är glad att jag faktiskt har hela mig med. Jag är snart klar med älsklingsskolan och jag har nästan kommit till insikt om att jag faktiskt kommer överleva utan att se den och dess befolkning varje dag. Det har skapats ett litet särskilt rum i mitt hjärta, där allt ska bevaras. Jag hade inte kommit hit utan ett långsamt farväl, men det finns stunder då jag önskar att jag bara hade blivit uppryckt med rötterna istället, för det har varit en bitvis skumpig resa.
Imorgon jobbar jag min sista dag innan sommarledigheten breder ut sig. Tillräckligt mycket tid för att komma i (känslomässig) form för nästa uppdrag. Igår krönte vi terminen med en lagom blöt personalfest med inslag av Singstar och modelljärnväg och framför allt stora mängder skratt. Och jag trodde att vi aldrig skulle sluta kramas. Ikväll är det inte bara bakiströttheten som gör mig lugn, utan också en förvissning om att vi, jag och mitt jobb, är överens om att det tar slut här. Och det är nog faktiskt bra för oss båda.
God natt!
Kommentarer