Fortsätt till huvudinnehåll

Jag får liksom ingen ordning...

.
...på mitt liv. Det kan vara så förfärligt. Det kan vara så bra! Lasse fortsätter att skriva soundtrack till mitt liv. Sedan förra blogginlägget har jag flera gånger försökt få ner några hyfsat sammanhängade meningar, utan att lyckas. Jag får liksom ingen ordning. Iallafall inte i huvudet och i livet i allmänhet. Hur får man ihop det? Det är tur att jag har en G härhemma att hålla mig i, annars vet jag inte hur det skulle bli.

I ett desperat försök att få kontroll på tillvaron har jag jobbat som en galning i och runt huset idag. Resultat: tre maskiner ren tvätt, dammsugen övervåning, undanställda trädgårdsmöbler, städad altan, klippt gräsmatta och välomskötta kaniner. Kanske beror det på den fysiska ansträngningen, men stressnivån är iallafall lägre nu. Och min senaste ljudbok är slut.

På jobbet skingras långsamt dimman runt mina blivande arbetsuppgifter. Nästa vecka får jag förhoppningsvis en livs levade tonåring att arbeta med och jag hoppas att den värsta prestationsångesten släpper då. Jag kan ju faktiskt en del om att jobba med ungdomar. Hoppas jag kommer ihåg det då.

Ikväll ska vi se klart Slumdog millionaire. Inte ens en sådan fin film kan få mig att övervinna Den Ofantliga Fredagströttheten som alltid infinner sig vid 21-tiden på fredagar, efter mycket matintag. Därför har vi en halv film kvar att njuta av. Annat jag ser på tv nuförtiden är True blood som jag hittills gillar skarpt. Vampyrer är tydligen min grej.

Vad som händer i världen har jag ingen aning om, förutom att jag vet att jag ska tvätta händerna stup i kvarten för att slippa få svininfluensa. Jag stretar på här i min lilla bubbla, som för tillfället påminner om en sån där liten glaskula med ett snöigt landskap i som brukar säljas till jul. Någon har skakat rejält på min kula nyligen och det känns som att jag står där mitt i, kisar och undrar när det ska sluta yra, så jag får någon klarhet. Stilla, stilla.

Men i ärlighetens namn är jag ganska nöjd. Jag blir ju rastlös på nolltid om det händer för lite, så jag har det egentligen alldeles perfekt. Bara ingen skakar om mig igen.
God kväll.

Kommentarer

Johanna sa…
Hm. Det låter det där... Hur hinner du lyssna på ljudbok? Vad gör sönerna? Och ja, du kan ju det där med ungdomar så vad är problemet? Och konstigt nog så gillar jag också vampyrer, fast inte när fladdermusen tar sig in i pojkarnas sovrum...
13 september 2009 kl. 19:41
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett
2 kommentarer
Läs mer

All good things come to an end

. Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter. Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur ell
3 kommentarer
Läs mer

Vi spelar Uno

. Vi har en uppsättning Uno-kort som bröderna T har upptäckt i dagarna. När de lärt sig att man inte bara kunde a) sortera korten i färghögar b) sortera korten i sifferhögar c) sprida ut korten över hela golvet d) kasta korten på varandra, utan också spela med dem, blev förtjusningen stor och nu förgyller vi nästan varje kväll med en liten omgång Uno. Spelet startar med att någon ska blanda. Det blir oftast G eller jag, eftersom erfarenheten säger oss att de flesta korten hamnar på golvet om någon annan blandar. Sedan delas korten ut. Sju till varje spelare. Det finns en risk att någon av de yngre spelarna bryter ihop och gallskriker om de får färre kort, så det gäller att räkna noga. Rättvisa är viktigt. Sedan börjar spelet. V blir oftast arg först. "Titta inte på mina kort!" gastar han tjurigt, med underläppen utskjuten som någon slags stötfångare. Och det spelar ingen roll hur många gånger föräldrarna berättar att det är svårt att inte titta på hans kort när de ligger
En kommentar
Läs mer