The Wedding Singer

.

Jag sjunger ofta och gärna. (Kolla häroch här!) Lite väl gärna om du frågar min man, för enligt honom är jag aldrig tyst (och det är nog sant...). Lyckligtvis tillhör jag den skara människor vars röst inte bara uppskattas av mig själv i duschen, utan också av andra. Jag vet inte riktigt när jag upptäckte att jag kunde sjunga, det har alltid funnits där.

När jag gick i skolan var jag ständig körmedlem och hängiven luciatärna (Kolla här!). Under gymnasiet fick jag emellanåt solistuppdrag, främst i kyrkan och blev så småningom även sångerska i ett (inte särskilt lyckat) coverband, som jag helst undviker att namnge. Jag fick också spela in några låtar för lokalradion, som spelades titt som tätt. På universitetet anslöt jag mig naturligtvis till studentkören, där jag blev rejält engagerad som styrelsemedlem och stämledare. Till denna sammanslutning tvingade jag också med G, som sjunger bättre än han tror (till skillnad från mig). Man kan till och med tacka min sångröst för att G och jag hittade varandra; vi träffades nämligen genom att jag sökte som sångerska till ett av de band han spelade i.

Allt detta sjungande har naturligtvis varit fantastiskt roligt! Musik är roligt. Och känsligt. Att ställa sig och sjunga framför människor är som att ta sitt hjärta och lägga fram det på ett bord, fullständigt oskyddat, och låta omgivningen ha åsikter om det. Det är nervöst och jobbigt varje gång, men jag älskar det.

Lyckliga jag har också genom åren fått vara med och dela viktiga stunder i några andra människors liv. Min röst har ackompanjerat bröllop, begravningar och dop (och fotbollsmatcher, men det är en annan historia). Jag är så tacksam för detta, för det är ett mycket hedersamt uppdrag att ge toner åt två människor som ger kärlekslöften till varandra eller ett barn som döps in i kristen tro. Jag skickar ett stort och välklingande tack till er som låtit mig fått vara med!

Numera är uppdragen få och därmed så mycket mer efterlängtade. Vi har just avverkat sommarens enda och det känns lite tomt. Det var ett kombinerat bröllop och dop och vackert så det nästan gjorde ont med Vätterns vatten ett steg bort och svanar i bakgrunden. Därför kommer här ett extra tack till T, A och E för att vi fick vara med på er speciella dag! Vilken tur att det inte blev (Varning för dåligt skämt!)"Singing in the rain"!

Att sjunga vid såna här begivenheter är kanske det bästa av allt. Inte nog med att jag (och min medmusikant, oftast G) får dela en speciell stund, jag får också precis lagom uppmärksamhet. Jag (vi) är en viktig del av det som händer, men jag är inte huvudpersonen. Perfekt!

Nu ska jag, så snart jag torkat från hundpromenadens regnväta, krypa till sängs med Jonas Gardell.... i form av han bok Om Gud. Man kan lära sig saker på semestern också, tycker jag.

God kväll!