.Det är där jag vill vara. Mittemellan, lagom, med någon form av sinnesro. Men de senaste 10 dagarna har bara bjudit på ytterligheter. Vissa stunder vill jag helst bara krypa ihop i fosterställning och gråta, när det känns som om förväntningarna och kraven radas upp i massor. Andra är jag fylld av kraft och stolthet för den fantastiska chans jag fått och för alla spännande processer jag kommer att få uppleva. Jag tror det är läge att bita ihop tills pendeln svänger något mindre vidlyftigt och jag kan sortera intrycken lite och få fason på tillvaron. Som tur är är jag inte ensam. Jag har ju arbetskamrater. Och kaniner.
Ikväll sitter jag och småtestar vårt nya web-baserade journalsystem medan jag väntar på att ge ännu en vampyrserie en chans. Jag gillar sådana. I somras följde jag Being human, fastän det inte var särskilt bra alls. Ikväll är det True Blood som startar. Om jag inte kollapsar i sömn innan 22, ska jag se det. Mer huggtänder åt folket! Over and out!
Kommentarer
Kram
Låtsas mamman A som oxå ibland är doktor.