.
Intensiva vinterdagar ger inte tid för bloggande uppenbarligen. Men några saker förtjänar ändå att nämnas här i decenniets sista timmar.
Det var morgonen efter Det Stora Snöfallet. Jag var barnsligt lycklig eftersom jag fått vittring på vit jul. Tidig och kolsvart var dagen när jag krafsade mig in genom isen till förarsätet i Zafiran och glatt backade ut från garageuppfarten. Världen var krispig och vit och inga av mina yrvakna och lite stressade tankar rörde mitt vägval. För dig som inte vet vara Rucklet ligger, kan jag meddela att det finns minst två olika rutter att välja på för att komma till motorvägen som leder till min jobbstad: båda är grusvägar, den ena smalare än den andra: den smalaste är också den kortaste och således den jag för det mesta tar. Så även denna morgon.
De första meterna låg vägen under ett lagom tunt snötäcke, skyddad av en liten skogsdunge. Det här går fint, konstaterade jag. Det gjorde det. Men bara en stund. Där träden tog slut hade isande vintervindar lekt med snön och lagt den i mjuka drivor över slätten och vägen. Nåja, vägen måste ju vara där någonstans, tänkte jag och puttrade på framåt. Vägen var där. Men inte där jag körde. Precis när jag avslutade tanken "fattas bara att jag kör fast nu också" började bilen luta betänkligt åt höger och till slut satte en fluffig snömassa stopp för min resa. En okulär besiktning resulterade i följande diagnos: höger sidas hjul hjälplöst fastkörda i diket. Ack.
Det är bland annat i sådana här lägen jag är så glad för att jag har G. Eftersom jag hunnit typ 600 m från huset var han bara ett telefonsamtal och en promenad bort. Med G vid ratten och mig stående i diket med snö till knäna och händerna på motorhuven blev Zafiran snart övertalad till att masa sig upp på vägen igen. G backade hem. Jag fick gå. Det var nog något slags straff.
Kort sagt: jag körde i med bilen. Men jag kom loss igen. Och den värsta konsekvensen var att jag kom en halvtimme senare till jobbet än jag planerat.
Och med detta inlägg har jag banat väg i bloggosfären för ett av de mer användbara östgötska uttryck jag vet: köra i. Det kan man använda för vilket fordon som helst och i princip vilken vurpa som helst. Man kan köra i med pulkan, cykeln, lastbilen eller med sina inlines. Och det betyder inte att man nödvändigtvis hamnar i ett dike eller kör fast: att köra i innebär egentligen bara att resan får ett oplanerat och oönskat avbrott eller avslut.
Nu har jag både erkänt mina tillkortakommanden som förare och utvecklat ditt ordförråd, så nu får inlägget ses som komplett!
Intensiva vinterdagar ger inte tid för bloggande uppenbarligen. Men några saker förtjänar ändå att nämnas här i decenniets sista timmar.
Det var morgonen efter Det Stora Snöfallet. Jag var barnsligt lycklig eftersom jag fått vittring på vit jul. Tidig och kolsvart var dagen när jag krafsade mig in genom isen till förarsätet i Zafiran och glatt backade ut från garageuppfarten. Världen var krispig och vit och inga av mina yrvakna och lite stressade tankar rörde mitt vägval. För dig som inte vet vara Rucklet ligger, kan jag meddela att det finns minst två olika rutter att välja på för att komma till motorvägen som leder till min jobbstad: båda är grusvägar, den ena smalare än den andra: den smalaste är också den kortaste och således den jag för det mesta tar. Så även denna morgon.
De första meterna låg vägen under ett lagom tunt snötäcke, skyddad av en liten skogsdunge. Det här går fint, konstaterade jag. Det gjorde det. Men bara en stund. Där träden tog slut hade isande vintervindar lekt med snön och lagt den i mjuka drivor över slätten och vägen. Nåja, vägen måste ju vara där någonstans, tänkte jag och puttrade på framåt. Vägen var där. Men inte där jag körde. Precis när jag avslutade tanken "fattas bara att jag kör fast nu också" började bilen luta betänkligt åt höger och till slut satte en fluffig snömassa stopp för min resa. En okulär besiktning resulterade i följande diagnos: höger sidas hjul hjälplöst fastkörda i diket. Ack.Det är bland annat i sådana här lägen jag är så glad för att jag har G. Eftersom jag hunnit typ 600 m från huset var han bara ett telefonsamtal och en promenad bort. Med G vid ratten och mig stående i diket med snö till knäna och händerna på motorhuven blev Zafiran snart övertalad till att masa sig upp på vägen igen. G backade hem. Jag fick gå. Det var nog något slags straff.
Kort sagt: jag körde i med bilen. Men jag kom loss igen. Och den värsta konsekvensen var att jag kom en halvtimme senare till jobbet än jag planerat.
Och med detta inlägg har jag banat väg i bloggosfären för ett av de mer användbara östgötska uttryck jag vet: köra i. Det kan man använda för vilket fordon som helst och i princip vilken vurpa som helst. Man kan köra i med pulkan, cykeln, lastbilen eller med sina inlines. Och det betyder inte att man nödvändigtvis hamnar i ett dike eller kör fast: att köra i innebär egentligen bara att resan får ett oplanerat och oönskat avbrott eller avslut.
Nu har jag både erkänt mina tillkortakommanden som förare och utvecklat ditt ordförråd, så nu får inlägget ses som komplett!
Ha en sprakande och lycklig övergång till 2010!
Kommentarer