.
Det finns en massa trevligheter med att ha sin arbetsplats centralt i en hyfsat stor stad. Man har nära till spontanshopping och goda luncher. Man behöver oftast inte belasta miljön för att ta sig till möten: det mesta finns på gång- , cykel eller bussavstånd. Fina grejer. Men om man, som jag väljer att spara några minuters sömn genom att bila till jobbet får man också leva med stadens baksidor. Det är inte lätt att hitta en plats. En parkeringsplats alltså.
För min egen del innebär detta att jag i ren snålhet (och för att slippa fickparkeringsångest) parkerar på gratisparkeringen som finns 7 minuters (trötta mornar: 10 minuters) promenad från kontoret. Hälsosamt kanske, men stressande. Särskilt när jag kommer försenad av morgonrusningen och får parkera i den bortersta av alla bortre parkeringsrutor. Samma rusning gör dessutom att väntan på grön gubbe blir lång vid många övergångsställen. Pust.
Och när bilen är parkerad fortsätter platsletandet, men nu i arbetsgruppen. Vem är jag i förhållande till dessa nya? Finns det ett hål för min pusselbit och om inte : hur ser hålet, som jag ska fylla, ut? Jag vet att det måste få ta tid, men jag är ivrig att göra ett gott arbete och tror (liksom vår arbetsledning) att vi inte kommer att göra ett bättre arbete än vad vi kan samarbeta. (nej, jag har inte skrivit fel: orden ska vara i den ordningen) Därför är jag på spaning, med alla sinnen på helspänn dagarna i ända. Men jag tror jag trivs i det. Och jag är övertygad om att det finns en plats för mig. Kanske till och med en plats i solen.
God kväll!
Kommentarer