Fortsätt till huvudinnehåll

Att hitta en plats

.
Det finns en massa trevligheter med att ha sin arbetsplats centralt i en hyfsat stor stad. Man har nära till spontanshopping och goda luncher. Man behöver oftast inte belasta miljön för att ta sig till möten: det mesta finns på gång- , cykel eller bussavstånd. Fina grejer. Men om man, som jag väljer att spara några minuters sömn genom att bila till jobbet får man också leva med stadens baksidor. Det är inte lätt att hitta en plats. En parkeringsplats alltså.

För min egen del innebär detta att jag i ren snålhet (och för att slippa fickparkeringsångest) parkerar på gratisparkeringen som finns 7 minuters (trötta mornar: 10 minuters) promenad från kontoret. Hälsosamt kanske, men stressande. Särskilt när jag kommer försenad av morgonrusningen och får parkera i den bortersta av alla bortre parkeringsrutor. Samma rusning gör dessutom att väntan på grön gubbe blir lång vid många övergångsställen. Pust.


Och när bilen är parkerad fortsätter platsletandet, men nu i arbetsgruppen. Vem är jag i förhållande till dessa nya? Finns det ett hål för min pusselbit och om inte : hur ser hålet, som jag ska fylla, ut? Jag vet att det måste få ta tid, men jag är ivrig att göra ett gott arbete och tror (liksom vår arbetsledning) att vi inte kommer att göra ett bättre arbete än vad vi kan samarbeta. (nej, jag har inte skrivit fel: orden ska vara i den ordningen) Därför är jag på spaning, med alla sinnen på helspänn dagarna i ända. Men jag tror jag trivs i det. Och jag är övertygad om att det finns en plats för mig. Kanske till och med en plats i solen.


God kväll!






Kommentarer

Lisa sa…
Låter som att du behöver göra en sammanhangsmarkering... Om du behöver friska upp minnet angående sådana så kan du fråga din syster, hon borde vara igång med att skriva en uppsats i ämnet. =)
16 september 2009 kl. 21:17
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...
4 kommentarer
Läs mer

En stjärna vid ratten

. Jag är inte känd för att vara någon vidare bilförare. Det känns ju tryggt eftersom jag till vardags kör sisådär tio mil om dagen. Jag har repat och kraschat och bucklat i min drygt 10-åriga karriär som körkortsinnehavare. Som tur (?) är har jag mest åsamkat skador på egna fordon. Om man undantar bilarna jag repat för pappa. Eller G:s första Nissan som jag kraschade så illa att den fick gå till skroten. Då var det tur att G fortfarande såg på mig genom rosaskimrande nyförälskelse... Nej, dagens rubrik syftar på något helt annat. När jag sätter mig bakom ratten blir jag en annan slags stjärna. En popstjärna. Jag väljer en station med någon lämplig låt och går loss. Sjunger, wailar och showar. Whitney, Mariah, Rihanna och Fergie kan slänga sig i väggen. Denna min egenhet underlättas kraftigt av att jag begåvats med ett sångtextcentrum i hjärnan som skulle få vilken Så-ska-det-låta-deltagare som helst att dreggla av avund. Alla texter fastnar. ALLA. Det spelar ingen roll om de är bra ell...
7 kommentarer
Läs mer

Beställningsjobb

. Man ska inte titta för noga på sitt liv, för då kan man bli lite nedstämd. (Man ska heller inte använda "man" när man menar "jag". Jag håller på att öva mig på detta och ber om överseende.) Det senaste ledet i min navelskådning har fått mig att inse hur lite jag faktiskt gör av fri vilja. Låt oss titta på en vardag. Jag går upp kl 6. Första tvånget. Fru Nattuggla skulle mycket hellre ligga och såsa till 10 om hon fick och sedan äta frukost/läsa tidning i någon timme innan hon knallade iväg till jobbet. Det första jag sedan gör, när jag ytterst motvilligt tvingat kroppen att lämna sängvärmen, är att gå in till någon av mina prinsar och försöka få liv i honom. Tvång. Båda lintottarna har förstått vitsen med att sova åtminstone till 8 och aktar jag mig inte får jag ett mycket tonårsaktigt "Dumma mamma!"-fräsande från sängen. Efter många "måste" hit och "bråttom" dit kommer vi ner till frukostbordet. Kroppen ber om rostade mackor, marmela...
4 kommentarer
Läs mer