Fortsätt till huvudinnehåll

Dagen då Doris fick en syster

.

Det var igår det. Igår var det nämligen äntligen dags för Herr Sture Kanin att åka till veterinären och bli något mindre Herr. Jag, som känt mig mäkta ond för att ha separerat de små ulltusskaninerna under två månader, har sett fram emot denna dag; äntligen skulle vi komma ett steg närmare återförening. Mycket lagom till oktobers frostnätter skulle de få värma varandra igen.
G ställde upp med transport och levererade Sture till kliniken på morgonkvisten. Vid 17-tiden hämtade han hem Lisa. Vad hände? Klantade sig djursjukvårdarna? På sätt och vis. När de lagt Sture på operationsbordet, sövt honom och börjat skära upptäckte de så småningom att Sture inte alls var någon Sture utan en.....just det, Lisa! De tingestar som jag (och även proffsen, uppenbarligen) tolkat som testiklar var bara något slags fettknölar. Tjoflöjt! Sture blev alltså, med ens lite för mycket mindre Herr. Plötsligt var han inte Herr alls, utan Fru!

Sorgligt nog har kaninerna alltså varit särbos alldeles i onödan. E är dock lycklig, då han redan från början ville döpa en kanin till Lisa. Och så snart Lisa läkt sina små sår ska mina två favoritgnagare få sällskap av varandra igen. Och då hoppas vi att syskonkärleken sprudlar. Såvida inte Doris gör en Sture och är en Kalle.......

God kväll!

Kommentarer

Carro sa…
Hahahaha det var så roligt!!
Undrar bara om V har smält detta?
Han har ju så kunnigt deklarerat att de heter faktiskt Sture och Doris, när jag skojat och sagt ngt annat namn =)
1 oktober 2009 kl. 22:46
Anonym sa…
Som vetenskapsman (!) måste man väl ändå påpeka att Doris inte kan göra en Sture för att bli en Kalle. Möligen en inverterad Sture. Då kanske det skulle bli en Kalle.

Nu har också vi börjat planera burbygge. En tvårummare då. För leverantören har sagt att också vi ska bli vid en XX och en XY. Ett tag iallafall. Det kan ju tydligen ändra sig på vägen!

Hälsa familjen!

/Herr W
2 oktober 2009 kl. 17:30
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett
2 kommentarer
Läs mer

All good things come to an end

. Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter. Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur ell
3 kommentarer
Läs mer

Vi spelar Uno

. Vi har en uppsättning Uno-kort som bröderna T har upptäckt i dagarna. När de lärt sig att man inte bara kunde a) sortera korten i färghögar b) sortera korten i sifferhögar c) sprida ut korten över hela golvet d) kasta korten på varandra, utan också spela med dem, blev förtjusningen stor och nu förgyller vi nästan varje kväll med en liten omgång Uno. Spelet startar med att någon ska blanda. Det blir oftast G eller jag, eftersom erfarenheten säger oss att de flesta korten hamnar på golvet om någon annan blandar. Sedan delas korten ut. Sju till varje spelare. Det finns en risk att någon av de yngre spelarna bryter ihop och gallskriker om de får färre kort, så det gäller att räkna noga. Rättvisa är viktigt. Sedan börjar spelet. V blir oftast arg först. "Titta inte på mina kort!" gastar han tjurigt, med underläppen utskjuten som någon slags stötfångare. Och det spelar ingen roll hur många gånger föräldrarna berättar att det är svårt att inte titta på hans kort när de ligger
En kommentar
Läs mer