Det levande

.
Igår trotsade jag fredagskomat och blev sittande (egentligen liggande) framför Dirty Dancing på tv. Jag tillhör den massiva skara av tonåringar som förfördes av denna film och Patrik Swayze rullande höfter. Det är alltid farligt att återuppleva en film, bok, konsert, skiva som givit en stark upplevelse: nästan alltid blir det en besvikelse när känslan inte vill återvända. Och det är klart att Baby och Johnnys historia inte tog mig med samma storm igår som den gjorde när jag gick på mellanstadiet, men nog satt jag där med tindrande ögon i slutscenen. Vuxen-M mötte tonårs-M. Det var inte samma, men tillräckligt för att skydda mig från besvikelse.

Som tonåring var det så lätt att känna livet. Alla känslor fanns i hela kroppen, starka och tydliga, svårhanterade och svårbegripliga. Det är lättare att leva nu, jag har mer kontroll och behöver inte förlora något på grund av något känsloutbrott, men ibland saknar jag de där intensiva känslorna. Det levande. Kanske är detta en del av förklaringen till varför jag så gärna arbetar med ungdomar. Vad vet jag.

Ute kan man vädra höst nu, även om solen vräker ner över oss om dagarna. Min kvällspromenad ackompanjerades av jordig doft och någon morgon denna vecka frasade gräset av frost under fötterna när jag hämtade tidningen. Är du trogen bloggläsare vet du att jag tycker om hösten: "då faller löven, inte jag", som LW sjunger. Det är uppfriskande och krispigt med höst. Det enda som bekymrar mig är att dessa nedrans fallande löv måste transporteras bort från gräsmattan på något sätt. Men lite lövräfsning kan också få en att känna sig lite mer levande, så det ordnar sig nog.

Nu väntar en snutt True blood innan sömnen kommer! God natt!