Fortsätt till huvudinnehåll

Det levande

.
Igår trotsade jag fredagskomat och blev sittande (egentligen liggande) framför Dirty Dancing på tv. Jag tillhör den massiva skara av tonåringar som förfördes av denna film och Patrik Swayze rullande höfter. Det är alltid farligt att återuppleva en film, bok, konsert, skiva som givit en stark upplevelse: nästan alltid blir det en besvikelse när känslan inte vill återvända. Och det är klart att Baby och Johnnys historia inte tog mig med samma storm igår som den gjorde när jag gick på mellanstadiet, men nog satt jag där med tindrande ögon i slutscenen. Vuxen-M mötte tonårs-M. Det var inte samma, men tillräckligt för att skydda mig från besvikelse.


Som tonåring var det så lätt att känna livet. Alla känslor fanns i hela kroppen, starka och tydliga, svårhanterade och svårbegripliga. Det är lättare att leva nu, jag har mer kontroll och behöver inte förlora något på grund av något känsloutbrott, men ibland saknar jag de där intensiva känslorna. Det levande. Kanske är detta en del av förklaringen till varför jag så gärna arbetar med ungdomar. Vad vet jag.

Ute kan man vädra höst nu, även om solen vräker ner över oss om dagarna. Min kvällspromenad ackompanjerades av jordig doft och någon morgon denna vecka frasade gräset av frost under fötterna när jag hämtade tidningen. Är du trogen bloggläsare vet du att jag tycker om hösten: "då faller löven, inte jag", som LW sjunger. Det är uppfriskande och krispigt med höst. Det enda som bekymrar mig är att dessa nedrans fallande löv måste transporteras bort från gräsmattan på något sätt. Men lite lövräfsning kan också få en att känna sig lite mer levande, så det ordnar sig nog.


Nu väntar en snutt True blood innan sömnen kommer! God natt!

Kommentarer

Tuss sa…
Hallå!!!
Tops här! man undrar ju var du jobbar nu förtiden???? Vill också informera helt diskret att jag i samband med min 40-årsdag (om 2 veckor) kommer att byta namn till Rombin!!! Whoops!!! Kram
23 september 2009 kl. 15:21
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett
2 kommentarer
Läs mer

All good things come to an end

. Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter. Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur ell
3 kommentarer
Läs mer

Vi spelar Uno

. Vi har en uppsättning Uno-kort som bröderna T har upptäckt i dagarna. När de lärt sig att man inte bara kunde a) sortera korten i färghögar b) sortera korten i sifferhögar c) sprida ut korten över hela golvet d) kasta korten på varandra, utan också spela med dem, blev förtjusningen stor och nu förgyller vi nästan varje kväll med en liten omgång Uno. Spelet startar med att någon ska blanda. Det blir oftast G eller jag, eftersom erfarenheten säger oss att de flesta korten hamnar på golvet om någon annan blandar. Sedan delas korten ut. Sju till varje spelare. Det finns en risk att någon av de yngre spelarna bryter ihop och gallskriker om de får färre kort, så det gäller att räkna noga. Rättvisa är viktigt. Sedan börjar spelet. V blir oftast arg först. "Titta inte på mina kort!" gastar han tjurigt, med underläppen utskjuten som någon slags stötfångare. Och det spelar ingen roll hur många gånger föräldrarna berättar att det är svårt att inte titta på hans kort när de ligger
En kommentar
Läs mer