Fortsätt till huvudinnehåll

En av sommarens sista dagar

.
Poolen är tvättad och nedpackad i källaren, men jag vågar vägra höst och har alltjämt rödmålade tånaglar. De förhatliga löven har börjat fläcka gräsmattan och det regnar nästan varje dag. Det är nog höst iallafall.

Denna, kanske den sista, sommardagen har jag åkt bil. Jag åkte så långt och länge att bussarna blev blå och jag började kunna rabbla dagens ekonyheter utantill. Örebro var destinationen. Uppstart på höstens studier var syftet. Universitetet har vuxit rejält sedan jag lämnade det 2003, men jag hittade till rätt plats och intog information i några timmar. På vägen hem insåg jag att jag möjligen har två angenäma sysselsättningar att välja på denna höst. När jag passerade Lillort vinkade jag i smyg och undrade om det kanske är där jag hör hemma iallafall. Den som lever får se. Tills vidare läser jag om celler och latinska kroppsdelar tills det sprutar ur öronen (auris) på mig.

Hösten visar sig också i mängden snor (mucosus) i familjen T. Samtliga har i varierande grad ont i halsen (cervix)och täppt näsa (nasus), dock ej tillräckligt för att hålla oss från skola/dagis/jobb/Friskis. I G:s fall håller det honom inte ifrån Wien heller. Turligen kommer han hem lagom till fredagsmyset.

Nu är jag trött i ögat (oculus). Jag skriver mer en annan dag. Kanske sommarens allra sista!

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Försmak

. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med...
3 kommentarer
Läs mer

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...
4 kommentarer
Läs mer

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett...
2 kommentarer
Läs mer