En av sommarens sista dagar

.
Poolen är tvättad och nedpackad i källaren, men jag vågar vägra höst och har alltjämt rödmålade tånaglar. De förhatliga löven har börjat fläcka gräsmattan och det regnar nästan varje dag. Det är nog höst iallafall.

Denna, kanske den sista, sommardagen har jag åkt bil. Jag åkte så långt och länge att bussarna blev blå och jag började kunna rabbla dagens ekonyheter utantill. Örebro var destinationen. Uppstart på höstens studier var syftet. Universitetet har vuxit rejält sedan jag lämnade det 2003, men jag hittade till rätt plats och intog information i några timmar. På vägen hem insåg jag att jag möjligen har två angenäma sysselsättningar att välja på denna höst. När jag passerade Lillort vinkade jag i smyg och undrade om det kanske är där jag hör hemma iallafall. Den som lever får se. Tills vidare läser jag om celler och latinska kroppsdelar tills det sprutar ur öronen (auris) på mig.

Hösten visar sig också i mängden snor (mucosus) i familjen T. Samtliga har i varierande grad ont i halsen (cervix)och täppt näsa (nasus), dock ej tillräckligt för att hålla oss från skola/dagis/jobb/Friskis. I G:s fall håller det honom inte ifrån Wien heller. Turligen kommer han hem lagom till fredagsmyset.

Nu är jag trött i ögat (oculus). Jag skriver mer en annan dag. Kanske sommarens allra sista!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett

Läs mer

All good things come to an end

. Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter. Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur ell

Läs mer

Röd lycka

. Veckans färg är utan tvekan röd. Det varma, vackra har bringat stor glädje till huset, på olika sätt den senaste tiden. Det första som hände var att jag fick lite koncentrerat mys i ett paket från posten. Jag hade beställt härligheten själv, men blev så glad för den att man lätt kunnat tro att det var en oväntad present. Det kom en röd mysdress i fleece. Den är varm och mjuk och framförallt hel, vilket inte dess föregångare är längre. Jag ser som i ett romantiskt skimmer, hur jag kryper ihop i denna fantastiska skapelse på julaftonskvällen, när alla barn somnat och tystnaden infinner sig. Harmoni. I teorin iallafall. Nästa röda skönhet, som numera förärar oss med sin närvaro är Den Nya Ytterdörren. Efter två dagars bankande, sågande och fixande av två trevliga hantverkarmän sitter den på plats och liksom glöder i höstsolen. Den är så blank och så röd och så fin. Modellen har samma namn som jag, så vad hade man förväntat sig? Ett litet smolk i glädjebägaren är att den är lika blank oc

Läs mer

M & pojkarna

Leta i den här bloggen