.
V drabbades av akut afasi i bilen på väg till dagis (förlåt, FÖRSKOLAN, heter det ju) idag och bidrog därmed med dagens rubrik, som i övrigt inte har något med inlägget att göra. Det är tur att jag har tre herrar i min absoluta närhet som underhåller mig med små komiska kommentarer. Utan dem vore det, baske mig, inte roligt just nu. Vintertiden kom och tog allt ljus och ikväll suger blåsten och regnet ut värmen ur Rucklet. Det är tur att söte far levererade ett berg med ved till oss i söndags: en sprakig brasa jagar bort den värsta kölden. Tyvärr befinner sig brasan just nu på nedre våningen och jag i sängen på den övre, så jag fryser fastän det brinner. Den här veckan förväntas jag dessutom klämma ur mig några briljanta svar på en hemtenta som bl a handlar om reporänta och sjukförsäkring. Klackarna i taket.
En gång för längesedan hade jag en vän som tyckte om att föra smått filosofiska samtal och vi pratade mycket om allt möjligt, medan han rökte hemrullade cigaretter och jag åt salta pinnar. Han var på de flesta sätt mycket olik mig och det är oftast med sådana jag har de mest givande samtalen. Han sa att han inte riktigt förstod sig på mig. Han beskrev det som att han hörde introt till Twilight zone när han såg mig. Jag var alldeles för ung, osäker och full av beundran för att fråga honom vad han egentligen menade med det och därför kommer det tillbaka till mig ibland. Jag minns att han sa att det alltid dök upp nya saker med mig, som han inte visste och som sällan stämde med det han redan kände till om mig. (Nej, du kan sluta tänka att han bara ville få mig på rygg. Han hade siktet inställt på annat håll.) Ju mer jag har tänkt på detta, desto mer tar jag det som en komplimang, framför allt för att det går så på tvärs med min egen självbild. Den säger nämligen att jag är ganska förutsägbar, tråkig, vanlig och onödigt eftertänksam. Inte alls mystisk och komplex som herr Filosof tyckte. Jag vet inte var du finns idag, men jag skickar dig ändå ett tack, D! Din reflektion över mig blev en liten pärla, som jag kan ta fram och putsa lite på en regnig novemberkväll.
Någon annan har sagt om mig att jag aldrig får ro någonstans och han känner mig nog bättre än jag vill erkänna: i augusti lämnade jag min tredje fasta anställning på tre år. Frivilligt. Det har funnits goda skäl alla gångerna, men det är ändå ett märkligt mönster. Till det kan läggas att jag haft minst två perioder av svår flytta-från-Rucklet-längtan och att varje rum i detsamma har sin egen stil beroende på när vi renoverade det. Vi har aldrig hunnit göra två rum i samma stil: målarpenslarna har inte samma frekvens som min idéproduktion. Därför får vårt hem ofta det mycket diplomatiska betyget; hemtrevligt, av vänliga besökare. Tja, jag antar att det iallafall speglar oss. Eller mig iallafall. Och att vara kreativ är bra, sägs det. Särskilt om man ska skriva hemtentor om reporänta.
Snart ska jag fälla ihop datorn, läsa några sidor i den sista Sookie-romanen från min födelsedagsbox och runda av tisdagen den andre november 2010. Och när jag vaknar imorgon har drömmarna säkerligen sorterat fram nya projekt att sjösätta. Håll i er, ni som vill åka med! God natt!
V drabbades av akut afasi i bilen på väg till dagis (förlåt, FÖRSKOLAN, heter det ju) idag och bidrog därmed med dagens rubrik, som i övrigt inte har något med inlägget att göra. Det är tur att jag har tre herrar i min absoluta närhet som underhåller mig med små komiska kommentarer. Utan dem vore det, baske mig, inte roligt just nu. Vintertiden kom och tog allt ljus och ikväll suger blåsten och regnet ut värmen ur Rucklet. Det är tur att söte far levererade ett berg med ved till oss i söndags: en sprakig brasa jagar bort den värsta kölden. Tyvärr befinner sig brasan just nu på nedre våningen och jag i sängen på den övre, så jag fryser fastän det brinner. Den här veckan förväntas jag dessutom klämma ur mig några briljanta svar på en hemtenta som bl a handlar om reporänta och sjukförsäkring. Klackarna i taket.
En gång för längesedan hade jag en vän som tyckte om att föra smått filosofiska samtal och vi pratade mycket om allt möjligt, medan han rökte hemrullade cigaretter och jag åt salta pinnar. Han var på de flesta sätt mycket olik mig och det är oftast med sådana jag har de mest givande samtalen. Han sa att han inte riktigt förstod sig på mig. Han beskrev det som att han hörde introt till Twilight zone när han såg mig. Jag var alldeles för ung, osäker och full av beundran för att fråga honom vad han egentligen menade med det och därför kommer det tillbaka till mig ibland. Jag minns att han sa att det alltid dök upp nya saker med mig, som han inte visste och som sällan stämde med det han redan kände till om mig. (Nej, du kan sluta tänka att han bara ville få mig på rygg. Han hade siktet inställt på annat håll.) Ju mer jag har tänkt på detta, desto mer tar jag det som en komplimang, framför allt för att det går så på tvärs med min egen självbild. Den säger nämligen att jag är ganska förutsägbar, tråkig, vanlig och onödigt eftertänksam. Inte alls mystisk och komplex som herr Filosof tyckte. Jag vet inte var du finns idag, men jag skickar dig ändå ett tack, D! Din reflektion över mig blev en liten pärla, som jag kan ta fram och putsa lite på en regnig novemberkväll.Någon annan har sagt om mig att jag aldrig får ro någonstans och han känner mig nog bättre än jag vill erkänna: i augusti lämnade jag min tredje fasta anställning på tre år. Frivilligt. Det har funnits goda skäl alla gångerna, men det är ändå ett märkligt mönster. Till det kan läggas att jag haft minst två perioder av svår flytta-från-Rucklet-längtan och att varje rum i detsamma har sin egen stil beroende på när vi renoverade det. Vi har aldrig hunnit göra två rum i samma stil: målarpenslarna har inte samma frekvens som min idéproduktion. Därför får vårt hem ofta det mycket diplomatiska betyget; hemtrevligt, av vänliga besökare. Tja, jag antar att det iallafall speglar oss. Eller mig iallafall. Och att vara kreativ är bra, sägs det. Särskilt om man ska skriva hemtentor om reporänta.
Snart ska jag fälla ihop datorn, läsa några sidor i den sista Sookie-romanen från min födelsedagsbox och runda av tisdagen den andre november 2010. Och när jag vaknar imorgon har drömmarna säkerligen sorterat fram nya projekt att sjösätta. Håll i er, ni som vill åka med! God natt!
Kommentarer