Strömavbrott & takdropp

.
Lördagar är bra dagar. Inget kneg, huset blir städat och oftast bjuder kvällen på trevligt sällskap och/eller härlig avslappning. Denna lördag är inget undantag, även om jag efter en knapp vecka som ensamstående förälder behövde så mycket återhämtning att det inte var aktuellt att rasta dammsugaren. Sovmorgon och lite lojt bläddrande i ett Berglin-album blev istället förmiddagens aktiviteter. Och sedan blev det tyst. Väldigt tyst. Strömavbrott. Plötsligt kunde jag låta dammsugaren stå, utan att ha dåligt samvete. Jag sände nästan en tacksam tanke till den eventuella snömassa som stoppade elen.

Matlagning är svårt utan el, så vi evakuerade och hälsade på hos barnens morfar. Efter semlor, snöbollskrig och kvällste åkte vi hem för att bänka oss vi Melodifestivalen, som seglat upp som E:s absoluta favoritprogram. Till allas lycka var elen tillbaka härhemma, till allas olycka hade vi takdropp. Inomhus. I hallen. Det är inte bra. I dessa lägen är det lätt att ledsna på att vara husägare. Men en tröst, om än klen, är att snön iallafall håller på att smälta. Synd bara att den rinner ner igenom vårt halltak. Suck.

Nu har vi avverkat Melodifestivalen och lite OS och därmed ska jag snart övertala mina bihålor att sluta värka så att jag kan få sova lite. För imorgon kommer nog inte något strömavbrott att rädda mig från städningen....

God kväll!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

Läs mer

En stjärna vid ratten

. Jag är inte känd för att vara någon vidare bilförare. Det känns ju tryggt eftersom jag till vardags kör sisådär tio mil om dagen. Jag har repat och kraschat och bucklat i min drygt 10-åriga karriär som körkortsinnehavare. Som tur (?) är har jag mest åsamkat skador på egna fordon. Om man undantar bilarna jag repat för pappa. Eller G:s första Nissan som jag kraschade så illa att den fick gå till skroten. Då var det tur att G fortfarande såg på mig genom rosaskimrande nyförälskelse... Nej, dagens rubrik syftar på något helt annat. När jag sätter mig bakom ratten blir jag en annan slags stjärna. En popstjärna. Jag väljer en station med någon lämplig låt och går loss. Sjunger, wailar och showar. Whitney, Mariah, Rihanna och Fergie kan slänga sig i väggen. Denna min egenhet underlättas kraftigt av att jag begåvats med ett sångtextcentrum i hjärnan som skulle få vilken Så-ska-det-låta-deltagare som helst att dreggla av avund. Alla texter fastnar. ALLA. Det spelar ingen roll om de är bra ell...

Läs mer

Beställningsjobb

. Man ska inte titta för noga på sitt liv, för då kan man bli lite nedstämd. (Man ska heller inte använda "man" när man menar "jag". Jag håller på att öva mig på detta och ber om överseende.) Det senaste ledet i min navelskådning har fått mig att inse hur lite jag faktiskt gör av fri vilja. Låt oss titta på en vardag. Jag går upp kl 6. Första tvånget. Fru Nattuggla skulle mycket hellre ligga och såsa till 10 om hon fick och sedan äta frukost/läsa tidning i någon timme innan hon knallade iväg till jobbet. Det första jag sedan gör, när jag ytterst motvilligt tvingat kroppen att lämna sängvärmen, är att gå in till någon av mina prinsar och försöka få liv i honom. Tvång. Båda lintottarna har förstått vitsen med att sova åtminstone till 8 och aktar jag mig inte får jag ett mycket tonårsaktigt "Dumma mamma!"-fräsande från sängen. Efter många "måste" hit och "bråttom" dit kommer vi ner till frukostbordet. Kroppen ber om rostade mackor, marmela...

Läs mer

M & pojkarna

Leta i den här bloggen