Strömavbrott & takdropp

.
Lördagar är bra dagar. Inget kneg, huset blir städat och oftast bjuder kvällen på trevligt sällskap och/eller härlig avslappning. Denna lördag är inget undantag, även om jag efter en knapp vecka som ensamstående förälder behövde så mycket återhämtning att det inte var aktuellt att rasta dammsugaren. Sovmorgon och lite lojt bläddrande i ett Berglin-album blev istället förmiddagens aktiviteter. Och sedan blev det tyst. Väldigt tyst. Strömavbrott. Plötsligt kunde jag låta dammsugaren stå, utan att ha dåligt samvete. Jag sände nästan en tacksam tanke till den eventuella snömassa som stoppade elen.

Matlagning är svårt utan el, så vi evakuerade och hälsade på hos barnens morfar. Efter semlor, snöbollskrig och kvällste åkte vi hem för att bänka oss vi Melodifestivalen, som seglat upp som E:s absoluta favoritprogram. Till allas lycka var elen tillbaka härhemma, till allas olycka hade vi takdropp. Inomhus. I hallen. Det är inte bra. I dessa lägen är det lätt att ledsna på att vara husägare. Men en tröst, om än klen, är att snön iallafall håller på att smälta. Synd bara att den rinner ner igenom vårt halltak. Suck.

Nu har vi avverkat Melodifestivalen och lite OS och därmed ska jag snart övertala mina bihålor att sluta värka så att jag kan få sova lite. För imorgon kommer nog inte något strömavbrott att rädda mig från städningen....

God kväll!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett

Läs mer

All good things come to an end

. Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter. Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur ell

Läs mer

Vi spelar Uno

. Vi har en uppsättning Uno-kort som bröderna T har upptäckt i dagarna. När de lärt sig att man inte bara kunde a) sortera korten i färghögar b) sortera korten i sifferhögar c) sprida ut korten över hela golvet d) kasta korten på varandra, utan också spela med dem, blev förtjusningen stor och nu förgyller vi nästan varje kväll med en liten omgång Uno. Spelet startar med att någon ska blanda. Det blir oftast G eller jag, eftersom erfarenheten säger oss att de flesta korten hamnar på golvet om någon annan blandar. Sedan delas korten ut. Sju till varje spelare. Det finns en risk att någon av de yngre spelarna bryter ihop och gallskriker om de får färre kort, så det gäller att räkna noga. Rättvisa är viktigt. Sedan börjar spelet. V blir oftast arg först. "Titta inte på mina kort!" gastar han tjurigt, med underläppen utskjuten som någon slags stötfångare. Och det spelar ingen roll hur många gånger föräldrarna berättar att det är svårt att inte titta på hans kort när de ligger

Läs mer

M & pojkarna

Leta i den här bloggen