.
Det låg ett konstigt svavelaktigt ljus över oss ikväll. En tunn gul hinna som fick trädgården att se onaturlig ut. Jag stod länge på trappan och försökte förstå varför, men ingen förklaring kom till mig, mer än ett endaste, svagt åskmuller i fjärran. I övrigt var det bara....gult.
Vi kom hem under eftermiddagen idag, efter ett par dygn i Närke. Under dessa dygn hade sommaren behagat komma till Rucklet. Gräsmattan var välvuxen och full av långhalsade, gula gullvivor och tindrande bellisar. Solen vräkte ner och ur grusgången sträckte sig våra tulpaner stolt. De lever i det förgångna; verkar inte ha förstått att det inte är någon rabatt där längre. Hela familjen T klev ur bilen, lätt överhettade. Det visade sig nämligen att den kalla vintern gjorde slut på kylan i Zafirans luftkonditionering, så den levererade blott fisljummen luft under hemfärden. Inom några minuter hade samtliga familjemedlemmar (exklusive Sigge Hund) rotat fram korta byxor och spatserat ut i gräset. Det finns ingenting som är så skönt som att komma hem, oavsett var man varit.
Jag och mitt dåliga samvete gjorde en ambitiös kaninbursstädning och passade också på att möblera om fållan, så att kritterna fick lite nytt gräs att skutta på. Någon timme senare ropade G från köket och undrade stillsamt om det var meningen att Doris skulle sitta bland tujorna närmast vägen. Det var det ju inte. Den ambitiösa om-möbleringen hade resulterat i en behändig decimeterhög dörr för systrarna K, som de naturligtvis inte var sena att begagna. Nåväl, de var inte särskilt svårfångade (även om jag fick engagera alla pojkarna, utom Sigge) och snart satt båda damerna bakom lås och bom igen.
Dagarna i Närke bestod av ett 75-årsfirande, ett möte med ett bedårande barn (och hennes bedårande föräldrar), ett besök på Hallsbergs roligaste lekställe samt absurda mängder god mat. Inget att klaga på direkt, förutom att himlen envisades med att försöka dränka oss. Och jag, som övat mig mycket i positiva omformuleringar, väljer att glädjas åt att det kommer att växa bra och ge mig bra gräsklippningsmotion. Jag har också hunnit lära mig att Verner von Heidenstam var en lång man, att man behöver en tupp på tio hönor och att blomfluge-experter kan skriva roliga böcker.
Resten står mest på gult just nu. I väntan på att slå om till grönt, that is. Ett knepigt och trist mellanläge: vakuum, om du vill. Det gröna är kanske sommaren, eller det som väntar i höst eller kanske bara paradoxalt nog en röd soffa. Vi får se.
Det låg ett konstigt svavelaktigt ljus över oss ikväll. En tunn gul hinna som fick trädgården att se onaturlig ut. Jag stod länge på trappan och försökte förstå varför, men ingen förklaring kom till mig, mer än ett endaste, svagt åskmuller i fjärran. I övrigt var det bara....gult.
Vi kom hem under eftermiddagen idag, efter ett par dygn i Närke. Under dessa dygn hade sommaren behagat komma till Rucklet. Gräsmattan var välvuxen och full av långhalsade, gula gullvivor och tindrande bellisar. Solen vräkte ner och ur grusgången sträckte sig våra tulpaner stolt. De lever i det förgångna; verkar inte ha förstått att det inte är någon rabatt där längre. Hela familjen T klev ur bilen, lätt överhettade. Det visade sig nämligen att den kalla vintern gjorde slut på kylan i Zafirans luftkonditionering, så den levererade blott fisljummen luft under hemfärden. Inom några minuter hade samtliga familjemedlemmar (exklusive Sigge Hund) rotat fram korta byxor och spatserat ut i gräset. Det finns ingenting som är så skönt som att komma hem, oavsett var man varit.
Jag och mitt dåliga samvete gjorde en ambitiös kaninbursstädning och passade också på att möblera om fållan, så att kritterna fick lite nytt gräs att skutta på. Någon timme senare ropade G från köket och undrade stillsamt om det var meningen att Doris skulle sitta bland tujorna närmast vägen. Det var det ju inte. Den ambitiösa om-möbleringen hade resulterat i en behändig decimeterhög dörr för systrarna K, som de naturligtvis inte var sena att begagna. Nåväl, de var inte särskilt svårfångade (även om jag fick engagera alla pojkarna, utom Sigge) och snart satt båda damerna bakom lås och bom igen.
Dagarna i Närke bestod av ett 75-årsfirande, ett möte med ett bedårande barn (och hennes bedårande föräldrar), ett besök på Hallsbergs roligaste lekställe samt absurda mängder god mat. Inget att klaga på direkt, förutom att himlen envisades med att försöka dränka oss. Och jag, som övat mig mycket i positiva omformuleringar, väljer att glädjas åt att det kommer att växa bra och ge mig bra gräsklippningsmotion. Jag har också hunnit lära mig att Verner von Heidenstam var en lång man, att man behöver en tupp på tio hönor och att blomfluge-experter kan skriva roliga böcker.
Resten står mest på gult just nu. I väntan på att slå om till grönt, that is. Ett knepigt och trist mellanläge: vakuum, om du vill. Det gröna är kanske sommaren, eller det som väntar i höst eller kanske bara paradoxalt nog en röd soffa. Vi får se.
Kommentarer
Din skrift får mig att skratta hysteriskt:D
Kram Linda