.
Det är OS som gäller nu. I alla kanaler, på alla hemsidor och på allas läppar. Inte-sportare som jag är, trodde jag nog att jag skulle få många böcker lästa under de här veckorna, när tv:n fylls av idel adrenalinstinna vinteridrottare i kulörta dräkter. Men jag har inte rört en sida. Istället sitter jag här och hänger, kväll efter kväll med skidor och stavar, klubbor och puckar. Och jag gillar det. I lördags kväll satt jag till och med och hoppade i soffan för att hjälpa fram Hellner och Olsson till medaljerna. Och jag gjorde ett hyfsat jobb, eller hur?
Kanske beror det på att jag sällan behövt verklighetsflykt mer än just nu. Det passar bra att hålla tummarna så att de vitnar för att Kalla ska klara sig över linjen först eller få ett utbrott över någon otäck finne som använder övervåld i rinken. Då glömmer man för en stund att jobbet är sällsynt tungt och att G reser bort.
Under förra veckan sa även kroppen stopp och belägg. Snor och feber placerade fru T i vertikalläge hela torsdagen och större delen av fredagen. Det spelade ingen roll hur många viktiga åtaganden jobbet bjöd på: jag tog mig inte dit. Istället stiftade jag en ny och underhållande bekantskap i "The Office"-boxen, som en vänlig vän försett familjen T med. Få gapskratt, men mycket småfnitter blev det. Och det även genom feberdimman.
Till lördagen var jag precis i tillräckligt bra form för att bli insnöad från en trevlig middag med tillhörande Melodifestival hos makarna S-G. Om jag inte var så väluppfostrad skulle jag skriva en lång, ful ramsa med svordomar här, för att beskriva hur jag känner för snön. Jag blänger tjurigt på den varje gång jag sticker ut näsan, men den smälter inte för det. Igår fick vi iallafall träffa 3/4 av familjen S-G när vi tillsammans spanade in när Anki & Pytte gästade Östgöta Blåsarsymfoniker. Rart.
Under förra veckan sa även kroppen stopp och belägg. Snor och feber placerade fru T i vertikalläge hela torsdagen och större delen av fredagen. Det spelade ingen roll hur många viktiga åtaganden jobbet bjöd på: jag tog mig inte dit. Istället stiftade jag en ny och underhållande bekantskap i "The Office"-boxen, som en vänlig vän försett familjen T med. Få gapskratt, men mycket småfnitter blev det. Och det även genom feberdimman.
Till lördagen var jag precis i tillräckligt bra form för att bli insnöad från en trevlig middag med tillhörande Melodifestival hos makarna S-G. Om jag inte var så väluppfostrad skulle jag skriva en lång, ful ramsa med svordomar här, för att beskriva hur jag känner för snön. Jag blänger tjurigt på den varje gång jag sticker ut näsan, men den smälter inte för det. Igår fick vi iallafall träffa 3/4 av familjen S-G när vi tillsammans spanade in när Anki & Pytte gästade Östgöta Blåsarsymfoniker. Rart.
Och snart, snart är februari slut.
Kommentarer