.
Det sitter en nöjd vädergud på ett moln. Han har en gång för alla tystat oss, som gnällt över milda vintrar och regniga jular, genom att stoppa våra trutar fulla med snö. Överfulla. Och det är inte bara trutarna, utan hela tillvaron, som är igensnöad. Den tillgängliga delen av vår trädgård är begränsad till garageuppfarten och en gång fram till trappan, som är hjälpligt skottade. Ger man sig ut på gräsmattan får man räkna med snö i skorna, ja, även i stövlarna faktiskt, så djupt är det. Och mer lär det bli, sägs det. Så helt nöjd är han nog inte än, där på sitt moln.
Mot bakgrund av detta blir dagens historia extra konstifik. Detta utspelade sig vid ett soffbord nära mig:
Lille V kör ivrigt med bilar runt runt. Det är racertävling och han kommenterar högljutt loppet (Ja, han har sett Cars. Kanske lite för många gånger.) Helt plötsligt tvärstannar han tittar på mig och säger: mamma, har det blivit sommar nu? Innan min hjärna hittat rätt synaps för att förstå vad "sommar" betyder har V skuttat fram till fönstret. Han kikar ut, rycker sedan på axlarna och konstaterar: Nähä! Tre hundradelar senare har bilarna åter intagit den fiktiva racerbanan på bordet. Vad hände?
Att fråga min treåring om hur han tänkte är ungefär lika givande som att be en pudel snacka hebreiska. Sommar-frågan var glömd i samma ögonblick som plastbilarna passerade den osynliga mållinjen, ackompanjerade av V:s tolkning av publikvrål. Så jag undrar fortfarande: var det önsketänkande? Var det en del av leken? Detta förblir ett mysterium.
Men slutsatsen kotten drog är riktig: det är definitivt inte sommar. Den känns långt borta. Särskilt ikväll, när jag sitter här i soffan och ömsom snorar och huttrar. Rucklet har haft varmare dagar.
Denna vecka är väl uppstrukturerad och bokad på jobbet och till helgen blir det persisk middag med söta vännerna från Förra Hemstaden. Det ska bli härligt att se er igen familjen S och Herr W! Måtte dock vädret bli mulet, så att smutsen, jag inte hinner städa bort, kan gömma sig i dunklet.
Det sitter en nöjd vädergud på ett moln. Han har en gång för alla tystat oss, som gnällt över milda vintrar och regniga jular, genom att stoppa våra trutar fulla med snö. Överfulla. Och det är inte bara trutarna, utan hela tillvaron, som är igensnöad. Den tillgängliga delen av vår trädgård är begränsad till garageuppfarten och en gång fram till trappan, som är hjälpligt skottade. Ger man sig ut på gräsmattan får man räkna med snö i skorna, ja, även i stövlarna faktiskt, så djupt är det. Och mer lär det bli, sägs det. Så helt nöjd är han nog inte än, där på sitt moln.
Mot bakgrund av detta blir dagens historia extra konstifik. Detta utspelade sig vid ett soffbord nära mig:
Lille V kör ivrigt med bilar runt runt. Det är racertävling och han kommenterar högljutt loppet (Ja, han har sett Cars. Kanske lite för många gånger.) Helt plötsligt tvärstannar han tittar på mig och säger: mamma, har det blivit sommar nu? Innan min hjärna hittat rätt synaps för att förstå vad "sommar" betyder har V skuttat fram till fönstret. Han kikar ut, rycker sedan på axlarna och konstaterar: Nähä! Tre hundradelar senare har bilarna åter intagit den fiktiva racerbanan på bordet. Vad hände?
Att fråga min treåring om hur han tänkte är ungefär lika givande som att be en pudel snacka hebreiska. Sommar-frågan var glömd i samma ögonblick som plastbilarna passerade den osynliga mållinjen, ackompanjerade av V:s tolkning av publikvrål. Så jag undrar fortfarande: var det önsketänkande? Var det en del av leken? Detta förblir ett mysterium.
Men slutsatsen kotten drog är riktig: det är definitivt inte sommar. Den känns långt borta. Särskilt ikväll, när jag sitter här i soffan och ömsom snorar och huttrar. Rucklet har haft varmare dagar.
Denna vecka är väl uppstrukturerad och bokad på jobbet och till helgen blir det persisk middag med söta vännerna från Förra Hemstaden. Det ska bli härligt att se er igen familjen S och Herr W! Måtte dock vädret bli mulet, så att smutsen, jag inte hinner städa bort, kan gömma sig i dunklet.
Välkomna!
Kommentarer