Det var längesedan..

.... jag drabbades av något jag ville förklara (LW-referens för kännare). Det är kallt, kallt och inspirationen har frusit. Eller är det så att jag plötsligt tvivlar på om mina navelbetraktelser har något underhållningsvärde härute? Oftast rinner blogginläggen av mina fingrar utan att jag ens behöver tänka, men nu har det varit torka.

2010 började fruset. Söta Syster byggde en snögubbe med barnen, men den syns nästan inte längre, för sedan dess har Hollywood-snön vräkt ner. Vi bor i ett vykort. Det är oerhört vackert och på något vis tryggt. Det är vinter så som det ska vara. Ett egendomligt lugn sänker sig över M.

Detta lugn är en behaglig motvikt till prestationsstressen jag har på jobbet. När mitt allra bästa inte är nog, blir situationen frustrerande självförtroendet tillknycklat. Då är det tur att det finns ett G härhemma, som kan släta ut de värsta skrynklorna och få mig att våga igen. Dock kan inga bokstäver i världen få mig att förstå hur jag ska räcka till överallt. Hur gör man?

Jag sänder också en tacksam tanke till den kloka M som tog två dagars semester och därför ordnade en hel veckas sammanhängande ledighet i årets begynnelse. Sju dagars hemmasåsande i myskläder sysselsatt av filmer, städning och tv-spel. Någon vred ner tempot och plötsligt fanns det tid att andas, tänka och känna.

Vi får se när fingrarna vill berätta något nästa gång. God kväll!

Kommentarer

Söta Syster :) sa…

Låter som du har det lite halvkärvt emellanåt...men du är ju min storasyster...vilket måste resultera i att du kommer reda ut situationen till det bästa möjliga :)! Vi har ju skuggorna bakom oss trots allt.

11 januari 2010 kl. 21:01

Populära inlägg i den här bloggen

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett

Läs mer

All good things come to an end

. Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter. Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur ell

Läs mer

Vi spelar Uno

. Vi har en uppsättning Uno-kort som bröderna T har upptäckt i dagarna. När de lärt sig att man inte bara kunde a) sortera korten i färghögar b) sortera korten i sifferhögar c) sprida ut korten över hela golvet d) kasta korten på varandra, utan också spela med dem, blev förtjusningen stor och nu förgyller vi nästan varje kväll med en liten omgång Uno. Spelet startar med att någon ska blanda. Det blir oftast G eller jag, eftersom erfarenheten säger oss att de flesta korten hamnar på golvet om någon annan blandar. Sedan delas korten ut. Sju till varje spelare. Det finns en risk att någon av de yngre spelarna bryter ihop och gallskriker om de får färre kort, så det gäller att räkna noga. Rättvisa är viktigt. Sedan börjar spelet. V blir oftast arg först. "Titta inte på mina kort!" gastar han tjurigt, med underläppen utskjuten som någon slags stötfångare. Och det spelar ingen roll hur många gånger föräldrarna berättar att det är svårt att inte titta på hans kort när de ligger

Läs mer

M & pojkarna

Leta i den här bloggen