All good things come to an end

.
Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter.

Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur eller förgiftar naturen). Efter tre timmars bökande i provrum tröttnade jag och satte mig i bilen och åkte till Lillort. Fina Lillort där snart de bästaste och finaste tanter jag känner anslöt.

Vi har varit arbetskamrater. Inte så länge, men så intensivt. Men allt gott har ett slut och en sviktande kommunbudget kom emellan oss och vårt fina jobb. Och vilket jobb vi gjorde! Med de där två jobbade jag så bra att jag inte ens märkte att jag jobbade. Vilken tur jag har, som fått ha det så och vad svårt det kommer bli att hitta ett ställe/andra tanter som kan ta deras plats! Gud vet att jag har försökt. Idag har vi suttit många, långa timmar och mått bra ihop igen. Och all den gamla glädjen porlade fram och värmde fröken L:s svinkalla kök till en fullt acceptabel rumstemperatur (eller var det kanske elden i spisen, de 22 levande ljusen och de 2 retrievrarna som gjorde det?). Och jag kom på mig själv med att sitta där och vara precis som jag är. Precis så som jag är. Och det bästa av allt är att de där två gillar mig ändå (eller kanske just därför?).

2010 har varit ett märkligt år. Jag bytte intensivarbete mot hemmaplugg och stresshormoner mot träningsvärk. Vi fick en fantastisk vinter, nya ytterdörrar och ett katastrofval. Vickan blev gift, jag blev äldre och barnen blev besatta av Erik Saades "Manboy". Det hände en del annat också, men så här mitt i natten skummar vi bara ytan. För nu har jag suttit här så länge att de båda minsta sovsnusande har snott min säng. Det betyder att jag får ta min kudde, mitt täcke och min sömnighet och söka upp någon annan lämplig sovplats i huset. Här finns en del att välja på, så det ska nog lösa sig. Dagen med utflykt och tanter har tagit slut. All good things come to an end. God natt!