.
Efter en kämpig period av ökenhetta har gräsmattan hämtat sig och är åter grön och mjuk. Den sandiga jorden runt huset håller ingen som helst fukt och när det blir varmt, blir det torrt. Snustorrt. Några dagar med sådant klimat går hårt åt mattan, men den senaste veckan har jag tömt regnmätaren flera gånger och därför blev det promenad med gräsklipparen idag. Jag känner mig lite besläktad med den där gräsmattan. I våras kände jag mig lite så där nedbränd, men nu har det regnat ledig tid och jag börjar nästan vara mig själv igen. Vad nu det är... Jag har upptäckt att jag känner mig lite vilsen utan min yrkesidentitet: är det så här det kommer vara när jag blir pensionär?
Det sipprar in sval luft genom balkongdörren här ikväll och jag har, lite oväntat, passat tiden för hundrametersfinalen på DN-galan. I tio år har G försökt nöta ner mitt sportmotstånd och det verkar ha börjat ge avkastning. Gay vann och sedan gick jag och läste godnattsagor. Innan dess har jag och mina småprinsar fredagsmyst deluxe. När G for till Huvudstaden för att umgås med långhåriga män i spandexbyxor, reste vi till Söderköping för det årliga Smultronstället-besöket. Knappt någon kö alls, trots strålande väder och vi slogs med getingar och åt glass tills vi storknade. Sedan knallade vi runt i Pippi-kvarteren tills de små benen tröttnade. Då hämtade vi en "kibab-pizza", som numera intagit förstaplatsen på favoritmatlistan, och åkte hem. Efter halva "Flåklypa Grand Prix" snusar nu småttingarna i varsin säng. Men alla vet att båda pojkarna och hunden kommer inta min säng, förmodligen före midnatt.
Helt annat ämne. Det finns ett utflyktsmål strax utanför Vimmerby, som är alldeles fantastiskt. Det passar för människor som tycker om djur lika mycket som jag, eller för personer som är så rädda för älgar som min mamma är. För det är hon. Livrädd. Eller var iallafall. I Virum älgpark pussades hon som synes med en, så jag tror att skräcken har mojnat lite. Det var en underbar upplevelse, på alla sätt, förutsatt att man gillar älgsaliv på tröjan och älgfettiga fingrar. Och är man lite osäker på hur man ställer sig till dessa fenomen, är det ett bra ställe att undersöka saken på. Jag pussades också med Harald (älgen), men du får ta mitt ord på det, för jag har inga bildbevis. Min enda oro nu är att mor ska tro att alla älgar är lika kärvänliga som Harald och Stina och börja praktisera älgpussar på skogspromenaderna i Sörmland....
Det kommer inget klokare ur mig idag. God natt!
Efter en kämpig period av ökenhetta har gräsmattan hämtat sig och är åter grön och mjuk. Den sandiga jorden runt huset håller ingen som helst fukt och när det blir varmt, blir det torrt. Snustorrt. Några dagar med sådant klimat går hårt åt mattan, men den senaste veckan har jag tömt regnmätaren flera gånger och därför blev det promenad med gräsklipparen idag. Jag känner mig lite besläktad med den där gräsmattan. I våras kände jag mig lite så där nedbränd, men nu har det regnat ledig tid och jag börjar nästan vara mig själv igen. Vad nu det är... Jag har upptäckt att jag känner mig lite vilsen utan min yrkesidentitet: är det så här det kommer vara när jag blir pensionär?
Det sipprar in sval luft genom balkongdörren här ikväll och jag har, lite oväntat, passat tiden för hundrametersfinalen på DN-galan. I tio år har G försökt nöta ner mitt sportmotstånd och det verkar ha börjat ge avkastning. Gay vann och sedan gick jag och läste godnattsagor. Innan dess har jag och mina småprinsar fredagsmyst deluxe. När G for till Huvudstaden för att umgås med långhåriga män i spandexbyxor, reste vi till Söderköping för det årliga Smultronstället-besöket. Knappt någon kö alls, trots strålande väder och vi slogs med getingar och åt glass tills vi storknade. Sedan knallade vi runt i Pippi-kvarteren tills de små benen tröttnade. Då hämtade vi en "kibab-pizza", som numera intagit förstaplatsen på favoritmatlistan, och åkte hem. Efter halva "Flåklypa Grand Prix" snusar nu småttingarna i varsin säng. Men alla vet att båda pojkarna och hunden kommer inta min säng, förmodligen före midnatt.
Helt annat ämne. Det finns ett utflyktsmål strax utanför Vimmerby, som är alldeles fantastiskt. Det passar för människor som tycker om djur lika mycket som jag, eller för personer som är så rädda för älgar som min mamma är. För det är hon. Livrädd. Eller var iallafall. I Virum älgpark pussades hon som synes med en, så jag tror att skräcken har mojnat lite. Det var en underbar upplevelse, på alla sätt, förutsatt att man gillar älgsaliv på tröjan och älgfettiga fingrar. Och är man lite osäker på hur man ställer sig till dessa fenomen, är det ett bra ställe att undersöka saken på. Jag pussades också med Harald (älgen), men du får ta mitt ord på det, för jag har inga bildbevis. Min enda oro nu är att mor ska tro att alla älgar är lika kärvänliga som Harald och Stina och börja praktisera älgpussar på skogspromenaderna i Sörmland....
Det kommer inget klokare ur mig idag. God natt!
Kommentarer