Fortsätt till huvudinnehåll

Pausa en stund

.
Tv:n står på här, som den gör på kvällen. Jag hävdar för det mesta att jag inte tittar mycket på tv och det är nog sant, men vår röda Samsung har ändå många timmars brinntid. Vissa kvällar ger den bakgrundsljud till stillsamma samtal om dagen och andra är den mitt sällskap när barnen sover och G är någon annanstans i världen.

Just ikväll lyfte jag blicken från Facebook när jag hörde reklamen från någon digital-tvleverantör som frestade med att med deras apparat kan man "pausa en stund" i filmen om man skulle behöva sova lite. Jag undrar om de levererar småbarnsföräldraliv också. Jag skulle kunna döda för en paus-knapp på mitt liv. Eller kanske snarare en snabbspolning framåt. Juli vore lagom nu, tycker jag.




Men i verkligheten ligger många veckor av lervälling och kneg mellan mig och juli. Var tog lusten vägen? Kultur kanske hjälper, så imorgon sätter jag min tro till Fredrik Lindström, som jag och G, tack vare svärföräldrars dubbla och stora godhet, ska få titta och lyssna på. Jag önskar mig träningsvärk i smilgroparna av herr Lindström.

I helgen som gick möte jag Jesus tillsammans med större delen av Åtvidabergs befolkning. Gratis är gott i Sockna och kyrkan var full till bristningsgränsen, när en månghövdad kör med tillhörande, proffsiga solister gav en konsertversion av Jesus Christ Superstar. Det var inte riktigt som på Malmö opera, men mycket bra ändå och jag gick därifrån varm, nostalgisk och glad. Sedan såg vi Anna Bergendahl sjunga hem Melodifestivalen, innan vi tog med oss två utmattade småkillar hem till Rucklet.

Resten av helgen spenderade jag med att få ont i ryggen med hjälp av min symaskin och ambitionen att göra om köket till en explosion av färg.

På återskrivande.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Ångest i salongen

. Ikväll glittrade löven frostigt och jag kunde utan att känna mig fåfäng sätta på mig nya mössan. Det är kallt. Men november är strax här, så det är väl inte mycket att orda om. Jag har haft en god kväll. Team-building med favorit-damerna från jobbet. Mycken indisk (stark) mat och på det, bio: Patrik 1,5 . Vi hade en föreställning om att filmen skulle kunna användas i undervisning på något sätt. Och, oj, vad den kan användas. Här fanns tjogvis med trådar att nysta i tillsammans med tonåringar. Den trasige tonårskillen. Homosexuell kärlek. Homosexuellt sex. Brusten kärlek. Homofobi. Svek. Familjebegreppet. Föräldraroller. Adoption. Listan blir lång. Salongen var i princip full. Filmen började och sorlprasslet mojnade. Småfnittrig presentationsscen på duken. Spridda skratt. En minut senare håller huvudrollsparet om varandra som förälskade människor gör. Mummel, fnitter och skratt. (Manlig) Homosexuell ömhet är svår att hantera. Särskilt om man själv är kille, 15 år och på bio med sitt k...
Skicka en kommentar
Läs mer

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...
4 kommentarer
Läs mer

Stor och snäll?

. Jag tittar inte så ofta på tv nuförtiden, men jag har lyckats sitta vid burken när senaste Alvedon-reklamen flimrat förbi. En stor, lurvig Golden retriever sitter i spöregn och ser olycklig ut. Kameran zoomar ut och mellan frambenen på den stora sitter en liten, pyttejycke och får skydd från ovädret. "Är man stor och stark måste man vara snäll.", lyder budskapet som väl ska syfta på värktablettens milda påverkan på magen och så. Jag tror också att Astrid Lindgren har sagt något liknande någon gång. Det kan tyckas att det är en självklarhet, men jag tycker det är tänkvärt. Särskilt som vi har diskuterat frågan med storebror E ganska mycket på sistone. Och han förstår att han inte att sitta på lillebror eller utdela en smocka hursomhelst eftersom han är större. Finns ju en och annan världsledare som skulle behöva se den där reklamen också. Kom igen, Bush! Om en 3,5-åring begriper, så borde även du! På närmare håll har vi ju också en alliansregering som skulle behöva få en lek...
Skicka en kommentar
Läs mer