.
Det sitter en tant i en soffa och gäspar ikväll. Gäspar för att hon inte släppte sin bok förrän efter midnatt och för att hennes guldklimpar väckte henne kl 6:30. Gäspar för att hon burit runt altanmöbler. Gäspar för att hon umgåtts med en massiv mängd släktingar större delen av dagen. M, hon är trött.
Dessa släktingar är en spännande samling människor med intressen och åsikter som
spretar åt alla möjliga håll. Men några tappra själar ser till att vi samlas någon gång om året och spanar in varandras liv. För mig är det nästan alltid en smått förvirrande upplevelse. Jag gillar mina släktingar: de är charmiga, sociala och livfulla. Men de pratar hiskeligt mycket (liksom jag) och tycker ännu mer (liksom jag). Jag vet aldrig vem jag är när jag åker hem från ett släktkalas. Där får jag hantera att både vara liten dotter, vuxen mamma, halvvuxen kusin, svägerska och brorsdotter, allt på en gång, med en stark önskan om att alla ska trivas. Nu när jag tänker på det är det inte konstigt att jag är trött så att ögonen tåras. Det märkligaste och finaste av alltihop är att vi, trots alla olikheter, fixar att umgås på detta sätt och att vi, i princip, talar med varandra som om vi sågs varje dag. Det gör mig stolt. Och glad. Och trött. Uppenbarligen.
Annars gömmer jag huvudet i allehanda renoveringsprojekt här hemma just nu. Igår fick altangolvet ny, mörkbrun oljeyta och några fönster håller på att förlora sin 70-talsbrunhet till förmån för något mer tidlös vithet. Jag tror att jag försöka dränka framtidsångesten i målarfärg. Kommer jag lyckas månntro?
Imorgon kommer ett annat M hit. Jag ska försöka betvinga min lust att placera en pensel och målarfärgsburk i hans händer. Vi ska umgås som semivuxna gör. Hur nu det är?
Det sitter en tant i en soffa och gäspar ikväll. Gäspar för att hon inte släppte sin bok förrän efter midnatt och för att hennes guldklimpar väckte henne kl 6:30. Gäspar för att hon burit runt altanmöbler. Gäspar för att hon umgåtts med en massiv mängd släktingar större delen av dagen. M, hon är trött.
Dessa släktingar är en spännande samling människor med intressen och åsikter som
spretar åt alla möjliga håll. Men några tappra själar ser till att vi samlas någon gång om året och spanar in varandras liv. För mig är det nästan alltid en smått förvirrande upplevelse. Jag gillar mina släktingar: de är charmiga, sociala och livfulla. Men de pratar hiskeligt mycket (liksom jag) och tycker ännu mer (liksom jag). Jag vet aldrig vem jag är när jag åker hem från ett släktkalas. Där får jag hantera att både vara liten dotter, vuxen mamma, halvvuxen kusin, svägerska och brorsdotter, allt på en gång, med en stark önskan om att alla ska trivas. Nu när jag tänker på det är det inte konstigt att jag är trött så att ögonen tåras. Det märkligaste och finaste av alltihop är att vi, trots alla olikheter, fixar att umgås på detta sätt och att vi, i princip, talar med varandra som om vi sågs varje dag. Det gör mig stolt. Och glad. Och trött. Uppenbarligen.Annars gömmer jag huvudet i allehanda renoveringsprojekt här hemma just nu. Igår fick altangolvet ny, mörkbrun oljeyta och några fönster håller på att förlora sin 70-talsbrunhet till förmån för något mer tidlös vithet. Jag tror att jag försöka dränka framtidsångesten i målarfärg. Kommer jag lyckas månntro?
Imorgon kommer ett annat M hit. Jag ska försöka betvinga min lust att placera en pensel och målarfärgsburk i hans händer. Vi ska umgås som semivuxna gör. Hur nu det är?
God natt!
Kommentarer