Fortsätt till huvudinnehåll

Dubbelt

.
De senaste veckorna har jag varit på väg åt minst två håll samtidigt och det kan lätt bli lite schizofrent. Men det visade sig vara tur att jag inte valde en väg, då jag plötsligt fick den ena dörren stängd mitt framför näsan på mig. Ibland är det bra att man kompletterar hängslena med livrem. Tack vare den där dörren gnor jag vidare i Medicinboken och på väg 36 till Örebro. Och för det var jag bara ledsen en liten, liten stund. Det är roligt att lära sig saker. Och det är en helt annan sak att läsa på universitet när man bara vill lära sig: inte bli vuxen, som jag ville förra omgången.

Imorgon far G till stora staden för två dagars arbetande och jag ska ge mig i kast med en inlämningsuppgift. Men först ska jag skjutsa de två pojkarna till varsin verksamhet. (I förbifarten kommer jag att rösta, eftersom jag nu i dubbla de-här-ska-du-rösta-på-tester blivit miljöpartist.) E & V har blivit en slags enhet efter det låååånga sommarlovet och det är nyttigt, inte minst för mamma och pappa, att inse att de faktiskt är två, helt separata personer. Därför är det pedagogiskt riktigt att de spenderar sina dagar på varsitt håll. Trivs, tror jag de gör också.

Häromdagen samlades hela familjen T vid köksfönstret för att spana på två ståtliga älgar som liksom gled över den nyplöjda åker som är vår utsikt. De är vackra och matchar naturen så fint så här års. Hoppas mormor vågar komma och hälsa på igen, trots detta.... (förklaring)

Snart ska jag stappla till sängs; tre pass Friskis på tre dagar har satt sina stela spår i mina ben. God natt!

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett
2 kommentarer
Läs mer

All good things come to an end

. Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter. Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur ell
3 kommentarer
Läs mer

Vi spelar Uno

. Vi har en uppsättning Uno-kort som bröderna T har upptäckt i dagarna. När de lärt sig att man inte bara kunde a) sortera korten i färghögar b) sortera korten i sifferhögar c) sprida ut korten över hela golvet d) kasta korten på varandra, utan också spela med dem, blev förtjusningen stor och nu förgyller vi nästan varje kväll med en liten omgång Uno. Spelet startar med att någon ska blanda. Det blir oftast G eller jag, eftersom erfarenheten säger oss att de flesta korten hamnar på golvet om någon annan blandar. Sedan delas korten ut. Sju till varje spelare. Det finns en risk att någon av de yngre spelarna bryter ihop och gallskriker om de får färre kort, så det gäller att räkna noga. Rättvisa är viktigt. Sedan börjar spelet. V blir oftast arg först. "Titta inte på mina kort!" gastar han tjurigt, med underläppen utskjuten som någon slags stötfångare. Och det spelar ingen roll hur många gånger föräldrarna berättar att det är svårt att inte titta på hans kort när de ligger
En kommentar
Läs mer