Fortsätt till huvudinnehåll

En myra, en lillepard & Fredrik Lindström

.
Fredag i Rucklet. Jag sitter i soffan med sushi i magen och värk i huvudet. Konstaterar matt att jag överlevt ännu en vecka. I soffan sitter en snorig pojke och hans lillebror och knaprar fredagsgodis framför Gustav på tv. Och utanför fönstret sjunker snön. Det kommer nog en vår, trots allt. Och en helg.

Tre dagar denna vecka var E inte i dagisfärdigt skick, vilket gav mig en, och G två, vab-dagar. Igår kom jag hem framåt 18:30 och mötes av två pratsugna kottar i hallen. De var fullständigt uppslukade av filmen Kung Fu Panda som de sysselsatt sig med under dagen. Min jobbtrötta hjärna fick omedelbart en utmaning i att försöka begripa deras referat av filmen, när de båda satte igång att berätta med en frekvens och frenesi som påminde mycket om den Piff och Puff har i sin del av Kalle Ankas julafton. Berättelsen ackompanjerades av ljudeffekter och kroppsliga gestaltningar av utvalda scener. Det enda jag förstod var att det var många djur i filmen och att ett av dem var en "lillepard" enligt V. "LEOpard" kontrade E. "Och en myra", fortsatte V. "SYRSA", rättade E. Det var inte svårt att le.


Barn besitter en hel del kompetenser, jag önskar att jag ägde just nu. Förmågan till helhjärtat engagemang är en. Tryggheten att testa vad som helst som är nytt och aldrig skämmas om det blir fel, är en annan. Kraften att lyssna på sina egna behov och leva ut dem, en tredje. Bakom M:s stressade, högpresterande vuxenfasad är jag övertygad om att det sitter en liten unge, som kan allt det där, och kurar. Jag önskar jag visste vad som lockar fram henne. Kanske en film med en "lillepard" i?

Vuxenfasaden fick dock lite avslappning i tisdags, när hon nästan skrattade ihjäl sig åt Fredrik Lindström. Svårt att säga vad som var roligast; när han orerade om skillnaden på "hej" och "hejhej" eller när han kallade Billys panpizza för "en tekaka med slaktavfall"? Många skratt blev det iallafall och min kropp blev glad för lite endorfiner. Kanske blir det fler ikväll för i dvd-spelaren sitter Tomas Järvhedens "Seriöst roligt" och väntar...

Innan jag viker ihop datorn för idag vill jag bara lämna en textrad från Hästpojken, som med sorglig precision beskriver min syn på livet just nu: vi går runt på jorden ett tag och ljuger om vad vi tänker.

God kväll!





Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett
2 kommentarer
Läs mer

All good things come to an end

. Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter. Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur ell
3 kommentarer
Läs mer

Vi spelar Uno

. Vi har en uppsättning Uno-kort som bröderna T har upptäckt i dagarna. När de lärt sig att man inte bara kunde a) sortera korten i färghögar b) sortera korten i sifferhögar c) sprida ut korten över hela golvet d) kasta korten på varandra, utan också spela med dem, blev förtjusningen stor och nu förgyller vi nästan varje kväll med en liten omgång Uno. Spelet startar med att någon ska blanda. Det blir oftast G eller jag, eftersom erfarenheten säger oss att de flesta korten hamnar på golvet om någon annan blandar. Sedan delas korten ut. Sju till varje spelare. Det finns en risk att någon av de yngre spelarna bryter ihop och gallskriker om de får färre kort, så det gäller att räkna noga. Rättvisa är viktigt. Sedan börjar spelet. V blir oftast arg först. "Titta inte på mina kort!" gastar han tjurigt, med underläppen utskjuten som någon slags stötfångare. Och det spelar ingen roll hur många gånger föräldrarna berättar att det är svårt att inte titta på hans kort när de ligger
En kommentar
Läs mer