.
Vi har en uppsättning Uno-kort som bröderna T har upptäckt i dagarna. När de lärt sig att man inte bara kunde a) sortera korten i färghögar b) sortera korten i sifferhögar c) sprida ut korten över hela golvet d) kasta korten på varandra, utan också spela med dem, blev förtjusningen stor och nu förgyller vi nästan varje kväll med en liten omgång Uno.
Spelet startar med att någon ska blanda. Det blir oftast G eller jag, eftersom erfarenheten säger oss att de flesta korten hamnar på golvet om någon annan blandar. Sedan delas korten ut. Sju till varje spelare. Det finns en risk att någon av de yngre spelarna bryter ihop och gallskriker om de får färre kort, så det gäller att räkna noga. Rättvisa är viktigt. Sedan börjar spelet. V blir oftast arg först. "Titta inte på mina kort!" gastar han tjurigt, med underläppen utskjuten som någon slags stötfångare. Och det spelar ingen roll hur många gånger föräldrarna berättar att det är svårt att inte titta på hans kort när de ligger i en rad på bordet med färgsidan upp. Varje gång en brorsa lyckas lägga ett +2 - eller +4-kort som drabbar en förälder, sprider sig ett skadeglatt hånflin i ansiktet på denne brorsa. Av speltekniska skäl sitter inte bröderna T bredvid varandra när de spelar. Ovan nämnda kombination av +kort och hånflin kan ge upphov till blodvite då. Spelet böljar lite fram och tillbaka och till slut är det någon som hojtar "UNO!". Om det är V brukar han vifta glatt med kortet och tillägga: "Och jag har en guuul trea kvar!" Han behöver jobba lite på sitt poker-face. Eller Uno-face. Det händer att vi spelar en hel omgång, med alla spelare kvar vid bordet, men det är inte så ofta. De flesta partier slutar med att någon kotte blir förorättad av reglerna och lämnar spelet under högljudda protester, alternativt kastar sina (eller andras eller högens) kort överdrivet dramatiskt omkring sig. Dramakings.
När stämningen lugnat ner sig lite brukar bröderna vara redo för en ny omgång. Det brukar inte föräldrarna vara.
Vi har en uppsättning Uno-kort som bröderna T har upptäckt i dagarna. När de lärt sig att man inte bara kunde a) sortera korten i färghögar b) sortera korten i sifferhögar c) sprida ut korten över hela golvet d) kasta korten på varandra, utan också spela med dem, blev förtjusningen stor och nu förgyller vi nästan varje kväll med en liten omgång Uno.
Spelet startar med att någon ska blanda. Det blir oftast G eller jag, eftersom erfarenheten säger oss att de flesta korten hamnar på golvet om någon annan blandar. Sedan delas korten ut. Sju till varje spelare. Det finns en risk att någon av de yngre spelarna bryter ihop och gallskriker om de får färre kort, så det gäller att räkna noga. Rättvisa är viktigt. Sedan börjar spelet. V blir oftast arg först. "Titta inte på mina kort!" gastar han tjurigt, med underläppen utskjuten som någon slags stötfångare. Och det spelar ingen roll hur många gånger föräldrarna berättar att det är svårt att inte titta på hans kort när de ligger i en rad på bordet med färgsidan upp. Varje gång en brorsa lyckas lägga ett +2 - eller +4-kort som drabbar en förälder, sprider sig ett skadeglatt hånflin i ansiktet på denne brorsa. Av speltekniska skäl sitter inte bröderna T bredvid varandra när de spelar. Ovan nämnda kombination av +kort och hånflin kan ge upphov till blodvite då. Spelet böljar lite fram och tillbaka och till slut är det någon som hojtar "UNO!". Om det är V brukar han vifta glatt med kortet och tillägga: "Och jag har en guuul trea kvar!" Han behöver jobba lite på sitt poker-face. Eller Uno-face. Det händer att vi spelar en hel omgång, med alla spelare kvar vid bordet, men det är inte så ofta. De flesta partier slutar med att någon kotte blir förorättad av reglerna och lämnar spelet under högljudda protester, alternativt kastar sina (eller andras eller högens) kort överdrivet dramatiskt omkring sig. Dramakings.
När stämningen lugnat ner sig lite brukar bröderna vara redo för en ny omgång. Det brukar inte föräldrarna vara.
Kommentarer