.
Jag åker några mil motorväg till och från jobbet varje dag. Motorväg är trist, men det går fort, så jag klagar inte. Men bristen på stimulans (och vettiga ljudböcker) gör att jag har börjat lära känna vägen och dess kanter på nya sätt på sistone. De grusiga slänterna som varit vita av snö tills för bara några veckor sedan rymmer nu en del överraskningar bl a några bildäck, några ensamma skor, en toasits. En tråkig morgon kan jag sitta och skramla fram i biogasskutan medan min hjärna fantiserar ihop mer eller mindre rimliga förklaringar till hur sakerna hamnat där de hamnat. Inga av historierna platsar här.
Jag vill istället göra en liten utläggning kring Sveriges faunas mest övermodiga djur: grävlingen. I förra veckan noterade jag inte färre än sex exemplar av denna mulliga filur som fått sin sista vila på eller intill den vägsnutt jag dagligen åker. Grävlingar måste ha en mycket skev självbild och ett fruktansvärt uppblåst självförtroende. Föreställ dig en svartvit trut med ett självgott uttryck. Så här låter det på insidan: "Ah, en stor väg. Varför har de lagt den precis där jag ska lufsa? Fan. Och det var väl helvete vad många jobbiga plåtmonster som ska fram här, men ingen av dem är ju större än jag, så det är ju egentligen inget problem. De kan ju testa att köra på mig; kommer att ta fullständigt tvärstopp...Höhö. Förresten kommer de inte hinna, så snabb som jag är... Hey, de kommer inte ens hinna se mig!" Det är högst sannolikt att det är denna form av resonemang som resulterar i att många av dem slutar som ett hårigt fartgupp under en långtradare. Övermod.
Och nu kanske jag använde en onödigt rå ton mot dessa varelser, men jag tror att det handlar om att jag själv känt mig lite överdrivet övermodig: M klarar i princip vilken belastning och vilken arbetsuppgift som helst: testa mig bara! Nu har jag dock bitit i det sura och insett mina begränsningar. Inga mera grävlingsfasoner här!
Men efter en kväll som den jag hade igår är det inte så lätt att förbli jordad. Som en tredjedels underhållning på schwester F:s 25-års fest åtnjöt jag många fina omdömen, applåder och tindrande ögon. Fantastiskt. Det verkar som att ett halvårs tystnad har ackumulerat en massa musik i mig, som bara kom ut. Vilken lycka! Tack F & P för tillfället! Tack M & P för att jag fick vara med! Jag ler fortfarande.
Ikväll håller jag mig vaken länge för jag vill inte att helgen ska ta slut! Jag vill ha fler dagar i solen med alla mina pojkar. Men imorgon väntar jobb, jobb, jobb. En tröst är dock att vi övermodiga människor får huka oss under Eyjafjallajökulls vrede (och aska): herr T:s planerade amerikaresa blir icke av. Tack, Island!
Jag åker några mil motorväg till och från jobbet varje dag. Motorväg är trist, men det går fort, så jag klagar inte. Men bristen på stimulans (och vettiga ljudböcker) gör att jag har börjat lära känna vägen och dess kanter på nya sätt på sistone. De grusiga slänterna som varit vita av snö tills för bara några veckor sedan rymmer nu en del överraskningar bl a några bildäck, några ensamma skor, en toasits. En tråkig morgon kan jag sitta och skramla fram i biogasskutan medan min hjärna fantiserar ihop mer eller mindre rimliga förklaringar till hur sakerna hamnat där de hamnat. Inga av historierna platsar här.
Jag vill istället göra en liten utläggning kring Sveriges faunas mest övermodiga djur: grävlingen. I förra veckan noterade jag inte färre än sex exemplar av denna mulliga filur som fått sin sista vila på eller intill den vägsnutt jag dagligen åker. Grävlingar måste ha en mycket skev självbild och ett fruktansvärt uppblåst självförtroende. Föreställ dig en svartvit trut med ett självgott uttryck. Så här låter det på insidan: "Ah, en stor väg. Varför har de lagt den precis där jag ska lufsa? Fan. Och det var väl helvete vad många jobbiga plåtmonster som ska fram här, men ingen av dem är ju större än jag, så det är ju egentligen inget problem. De kan ju testa att köra på mig; kommer att ta fullständigt tvärstopp...Höhö. Förresten kommer de inte hinna, så snabb som jag är... Hey, de kommer inte ens hinna se mig!" Det är högst sannolikt att det är denna form av resonemang som resulterar i att många av dem slutar som ett hårigt fartgupp under en långtradare. Övermod.Och nu kanske jag använde en onödigt rå ton mot dessa varelser, men jag tror att det handlar om att jag själv känt mig lite överdrivet övermodig: M klarar i princip vilken belastning och vilken arbetsuppgift som helst: testa mig bara! Nu har jag dock bitit i det sura och insett mina begränsningar. Inga mera grävlingsfasoner här!
Men efter en kväll som den jag hade igår är det inte så lätt att förbli jordad. Som en tredjedels underhållning på schwester F:s 25-års fest åtnjöt jag många fina omdömen, applåder och tindrande ögon. Fantastiskt. Det verkar som att ett halvårs tystnad har ackumulerat en massa musik i mig, som bara kom ut. Vilken lycka! Tack F & P för tillfället! Tack M & P för att jag fick vara med! Jag ler fortfarande.
Ikväll håller jag mig vaken länge för jag vill inte att helgen ska ta slut! Jag vill ha fler dagar i solen med alla mina pojkar. Men imorgon väntar jobb, jobb, jobb. En tröst är dock att vi övermodiga människor får huka oss under Eyjafjallajökulls vrede (och aska): herr T:s planerade amerikaresa blir icke av. Tack, Island!
På återskrivande!
Kommentarer